Hemmafru.

Hemmafrulivet börjar bli rutin och dagarna rullar på. Lille habibi är fyra veckor gammal idag och växer så det knakar. Store habibi är igång på jobbet igen efter en veckas ledighet och det är med trötta steg han kliver in genom ytterdörren på kvällskvisten. Ingen sömn på natten och så stökiga ungar på jobbet. Jag är minst lika trött jag, som tar hand om en liten filur på dagarna och inte heller sover på nätterna.

Imorgon kommer min far och hans sambo på visit från Norrland och ska träffa barnbarnet för första gången. Det är länge sedan pappa var i stan så det ska bli riktigt kul att de kommer hit!

Och ja, jag ska fixa lösenordet. Det har jag sagt i två veckor nu. Det är säkert skitenkelt, men jag måste ändå orka göra det och sedan mejla ut det till er som sagt att ni vill ha det.

Imorgon kanske. Eller i övermorgon. Eller en annan dag helt enkelt.

Fotobok.

Äntligen har jag beställt en superfin fotobok från Fuji. Men vilket meck det var att göra i ordning den. Är lite nojig över att jag kan ha skrivit/stavat fel någonstans eller att någon bild inte ligger som den ska. Den såg fin ut på datorn i alla fall. Lille A:s första veckor i livet!

Allt på en gång.

BVC-tanten visade sig vara rätt schysst ändå och efter att ha försökt byta bort henne och antagligen sårat hennes känslor rejält har vi nu bestämt oss för att behålla henne. Gossen växer så det knakar och väger nu hela 3650 gram och mäter 50 cm. Tre veckor gammal och stor som en nyfödd fortfarande. Och nej, han är inte född förtidigt.

Tiden går fort och vakna och somna är det jag gör mest känns det som. Och matar bebis och byter blöjor förstås. Promenader blir det en hel del och kompishäng också förstås. Livet med ett spädbarn i huset.

Lösenordet kommer snart på bloggen, jag ska bara få tummen ur och orka fixa det. Måste ju komma på något bra lösenord också och det kräver ju en hel del tankeverksamhet från en sömnmosig hjärna.

Att det är kallt hela tiden suger och jag vill bort bort bort och flytta till varmare breddgrader. Kan inte Egypten ordna upp sig ordentligt nu så det går att bo och leva där? Det vore något.

Skum tant.

BVC om en stund och vår BVC-tant är bara skitkonstig och jag gillar henne inte alls. Så därför ska jag säga till henne idag att vi vill byta. Man får visst göra det säger folk, och hon ska inte ta illa upp för det. Ärligt talat känner jag mig illa till mods i hennes sällskap och jag anar en hel hög med fördomar bakom BVC-tantsfasaden.

Min rasistradar är alltid på!

JUBEL!

Vågar vi tro att det är sant? Mubarak har avgått!

Stört.

Jag vet inte varför det inte funkar att göra radbrytningar ibland när man lägger in bilder. Irirterande är det i alla fall.

Grisen har talat.

Såg ni Mubaraks tv-tal igår? När han med näsan i vädret konstaterade att han minsann inte tänker ge vika för några påtryckningar utifrån och ska han gå så ska det vara för att folket vill det. Hallå? Har han missat att det är miljoner med människor ute på gatorna och demonstrerar mot honom eller tänker han att är det tre miljoner emot honom så är det 77 miljoner för honom?

Besvikelsen var enorm både här hemma och runt om i hela världen igår, när det blev tydligt att det bara var rykten att Mubarak skulle hålla sitt avskedstal och att han istället ägnade sitt tv-framträdande åt nya floskler och löften om förbättringar i landet, när alla vet att han är en stor jäkla bluff som inte gjort annat än lovat runt och hållit tunt de senaste 30 åren. Och att han nu för över en stor del av makten till Omar Suleiman känns fruktansvärt obehagligt. Om Mubarak är en räv så är Suleiman en giftkobra. Maken till läskigare karl får man nog leta efter!

I en intervju jag såg häromdagen satt Suleiman och hävdade att människorna som befinner sig i protest ute på gator och torg har en agenda, att de är köpta för att förstöra för landet och att många av dem är utlänningar. Strategin att sprida skräck bland folk genom att säga att det är israeler som kommer befinner sig bland demonstranterna för att döda folk är bara en av regimens många försök att få folket att gå hem för att fortsätta vara rädda och kuvade. Tur att det finns folk som faktiskt ser igenom Mubarak nu och som när de äntligen har samlat mod att ställa sig upp, vägrar sätta sig på sin plats igen.

Jag hoppas och ber för att allt ska få en ände snart, att Mubarak inser vilken clown han är och med vilket förakt omvärlden ser på honom, och följdaktligen tar sitt pick och pack och lämnar tronen. Och att han tar Suleiman med sig förstås. Sedan önskar jag att dessa personer ska ställas inför rätta för allt de har gjort mot det egyptiska folket, alla pengar de har försnillat, den tortyr de utsatt människor för osv.

Och när Mubarak och regimen har fallit hoppas jag att läget ska bli lugnt i Egypten och att vi ska kunna åka dit snart utan att behöva känna oss oroliga. Jag vill att vår son ska få möjligheten att vistas (eller bo) i ett Egypten som är fritt och demokratiskt, där inkomstklyftorna har minskat och där det finns en framtid som är ljus.

Två veckor.

Första dagen.

Imorse fick Hossam ett samtal från jobbet: det var kris där och han fick frågan om han kan komma in och jobba resten av veckan mot att han får betald ledighet hela nästa vecka. Summa summarum så vinner han tre lediga dagar på dealen. Sagt och gjort, han åkte iväg och jobbade och jag kunde inte annat än tycka lite synd om honom, eftersom han inte sovit så mycket under natten. När man har en liten hemma så är det varannantimmesvaka typ, då A vill äta med jämna mellanrum.

Jag och A har dock haft en mycket mysig dag hittills; vi har legat i sängen och slumrat och gosat fram till tolv och sedan har vi promenerat till biblioteket och hämtat en bok som alla nyfödda får. Efter det tog vi en liten sväng runt om i området; solen sken och jag fick äntligen ta på mig sneakers och solglasögon - som jag har längtat! Att det blåste kallt och att jag fick kombinera solglajorna med mössa gjorde inte så mycket...

Kort och gott så har jag haft en fin första dag ensam hemma med lille gossen. Det här med att vara föräldraledig kanske inte är så dumt trots allt...

Password.

Jag har tänkt mycket på min blogg på sistone och på syftet med den. Under de år jag har bloggat har mycket hänt: jag har gått från singel och diverse märkliga relationer till att gifta mig och skaffa barn, från att vara student till att jobba häcken av mig, från ett kringflackande liv både hemma i Sverige och ute i världen till att ha funnit något slags lugn på hemmaplan.

Till en början behövde jag bara bara ta hänsyn till mig själv och jag kunde skriva vad jag ville i min blogg. Självutlämnande eller med mycket integritet - jag valde själv. Men sedan kom Hossam in i mitt liv, vi valde varandra och han blev en stor del av min tillvaro. Plötsligt kände jag att jag inte längre kunde (eller ville!) skriva vad som helst, av respekt för honom, vår relation och vår integritet. Och nu när vår son har kommit till jorden känner jag ännu starkare att jag inte vill lämna ut saker och ting som rör honom eller oss föräldrar, då jag inte vet vilka som läser min blogg.

Jag har väldigt svårt för alla dessa föräldrabloggar där mammor (och pappor) skriver utförligt och detaljerat om sina barn: om hur mycket de bajsar, om sina barns sjukdomar, om hur mycket eller lite de sover, om hur jobbiga barnen är ibland osv. Jag tänker på barnen som inte själva kan välja vilken information och vilka bilder på dem som läggs ut på nätet, och jag undrar hur det blir för ungarna när de blir stora nog att fatta och själva kunna läsa vad deras föräldrar bloggat om hejvilt under deras första levnadsår. Så vill jag inte ha det.

Därför står jag nu inför ett val: att lägga ner bloggen, att lösenordsskydda den eller att helt enkelt skriva om andra saker än det som rör mig och min vardag.

Fast i och med det sistnämnda scenariot försvinner ju liksom hela idén med min blogg: min ventil i vardagen. Och att lägga ner bloggen känns drastiskt likaså, den har varit med mig i snart fem år och jag älskar ju att skriva. Så då återstår bara ett alternativ - att lösenordsskydda.

Kanske är det tråkigt, kanske kommer jag att ångra mig efter ett tag och öppna upp för allmänheten igen, vi får se. Men om låt oss säga en vecka ungefär så kopplar jag på ett lösenord till bloggen och är det så att just DU vill fortsätta läsa min blogg kan du lämna en kommentar med din mejladress så skickar jag lösenordet till dig. Eller ta kontakt med mig på annat sätt.

Vi demonstrerar!

Mot regimen i Egypten förstås! Och idag lördag 5 februari är det ytterligare en demonstration mot Mubarak & co klockan 14.00 med samling på Gustav Adolfs torg här i Göteborg.

Kom och visa ert stöd för ett fritt Egypten!

Egypten i mitt hjärta!

Den senaste veckan har verkligen varit omtumlande på alla plan. Först och främst för att vår son äntligen kom till världen för en vecka sedan, men oroligheterna i Egypten har självklart tagit mycket energi och kraft från oss.

Det är med spänt intresse och mycket oro vi följer rapporteringen från Kairo, både via svenska medier, arabiska medier och genom familj och vänner på plats i Kairo. Och situationen är helt okontrollerbar - i natt blev demonstranterna beskjutna av krypskyttar och en massa människor har dött. Det officiella dödsantalet är fem, men det stämmer inte på långa vägar enligt källor i Egypten. Och dessa motdemonstranter misstänks vara lejda av regimen: fattiga människor som köpts med pengar och droger för att ställa upp på Mubaraks sida, samt civilklädda poliser som tar till vapen för att krossa motståndet.

Jag är superimponerad och stolt över alla demonstranter som rest sig upp för sitt land och som vägrar ge upp, trots allt våld och risken att dö i striden. Det är våra familjemedlemmar i Kairo, vänner från Down Town och en massa andra som vågar sitt liv för att göra tillvaron mer dräglig. Jag kan inte annat än att be för dem och jag hoppas verkligen att omvärlden ska ta sitt förnuft till fånga och sätta press på Mubarak så att han avgår. Självklart förstår jag att situationen är känslig: Suezkanalen och oljetransporter, fredsavtalet med Israel osv., men att västvärldens ledare har stått och tittat på i 30 år medan Mubarak bit för bit har plockat sönder landet, kuvat folket och skapat den enorma rädsla som präglat människorna i Egypten så länge, är skamligt!

Ketchupeffekten?

Klart att jag ska kommentera vad som händer i Egypten också, men det får vänta eftersom vi har kommit hem från bb idag och tröttheten just nu är inte nådig. Dessutom vaknade jag upp med smärta i en visdomstand och ska till tandläkaren imorgon. Damn!

Allt händer på en gång - PANG BOOM så föds vår son mitt under revolutionen och världen är kaosig. Underbar men kaosig!

Meningen med livet!

Den 27 jaunari klockan 11.30 föddes äntligen vår älskade son. Superstolt mamma är jag det och gossens pappa är inte mindre stolt över att ha satt en sådan vacker bebis till världen.