Rädda världen.

Fantastiskt har helgen varit, med en grym kombination av romantik, fest och kompishäng. Hossam och jag höll skiva i lördags och det var en trevlig tillställning må jag säga. Blandat folk (mina vänner och Hossams vänner), mulitkulti som fasen (vet int ehur många nationaliteter som fanns representerade) och så lite öl på det. Kvällen avslutades på Tranquilo, dit till och med jag gick (jag som hatar att gå ut!) och jag måste säga att det verkligen var svinkul att komma ut och dansa lite.

Och vad som var ännu roligare var vad Hossams kompis (som jag aldrig träffat förut) sa, när jag kom gående mot Hossam på dansgolvet, precis när vi kommit dit. "Eh el asal di!!" (Syftade på att jag var söt som honung). Hossams kompis gjorde sitt bästa för att tysta ner snubben, medan Hossam hojtade något i stil med Hallå där, det är min fru du talar om!! Mer generad person har jag inte sett på länge (fast jag tycker ju att det var rätt gulligt - och han hade ju kunnat säga något mycket mer opassande!).

Söndagen förflöt lite i ett bakistöcken. Kära Elham hade sovit på soffan, vi åt adventsfrukost och tände första ljuset, jag fick för mig att jag ville ta fram julgranen och försvarade det med att vi ändå kommer att vara borta halva december och att det därför är helt okej att ta fram julgranen nu, fast det inte ens är december (med dock först advent!). Sagt och gjort: jag och Elham klädde granen, Hossam kollade på youtube-klipp och fick sedan äran att sätta stjärnan i toppen. Sedan åt vi thaimat och gick på bio. Och eftersom jag valde film förra gången så fick Hossam välja denna gång. Vi såg 2012, och trots att jag var superanti innan vi gick dit (ännu en katastrofactionfilm där USA får rädda världen), så tyckte jag att filmen var rätt bra, trots en del onödiga klyschor. Jag började tänka på jordens undergång och filosofera över livet. Och emotional som jag är så grät jag faktiskt flera gånger under filmen. Jag är en sådan lipsill!

Och romantiken? Jag kan väl säga att fredagsaftonen var riktigt mysig. Punkt.

In my box of memories.

Jag är helt i en annan värld just nu. Tänker på tiden i Egypten, på Röda Havet och bergen, och jag minns klart och tydligt första gången jag satte min fot på egyptisk mark. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, absolut inte. Snarare bestämde jag mig för att aldrig mer åka till Egypten. Jag tyckte att det var plastigt, jobbiga människor överallt och rätt så kallt. Men så var jag ju i Sharm el Sheikh i slutet av december, så mitt första intryck var ju kanske inte så konstigt. Som tur var fick jag anledning att åka dit igen. Och igen. Och igen. Och efter att ha bott där en längre tid, sett många olika platser och lärt känna mycket folk, så tycker jag fortfarande att Sharm el Sheikh är plastigt, att det finns en del konstiga människor där och att det är kallt på vintern. Men Egypten är så mycket mer än så!

Men det räcker att åka någon annanstans för att inse att det egyptiska folket är otroligt vänliga och omtänksamma, att långt ifrån alla är strandraggare som letar efter en biljett ut ur landet, och visst finns det områden exempelvis i Hurghada med som är nybyggda och "plastiga", men inte alls på samma sätt som i Sharm. Det räcker att gå runt hörnet i Hurghada, för att återigen befinna sig bland getter och sopor och det så kallade riktiga Egypten.

Fast ärligt talat så saknar jag Sharm med ibland. Det var ju liksom där allting började, och egentligen är det ett perfekt resmål för den som bara vill koppla av en vecka eller två - sola och bada och dyka. Jag kan sakna att strosa i Na'ama Bay, sitta på beduincafé och röka vattenpipa, eller att hälsa på Pipmannen Ahmed i hans affär, snacka lite skit och röka lite mer. Eller att susa fram på motorcykel på vägen mellan Na'ama Bay och Hadaba. Eller att sitta på kosheryrestaurangen uppe på taket i Old Market.

Det var i Sharm el Sheikh som jag och Hossam träffades och det känns verkligen som hundra år just nu. Fast egentligen är det bara ett och ett halvt år sedan, och vips! så sitter vi här i Sverige och är gifta. Så det kan gå!

Jag kommer aldrig att glömma den första dagen vi sågs, i hamnen i Sharm. Vi skulle ut och dyka: Hossam skulle guida och jag skulle bilda mig en uppfattning om de produkter jag skulle försöka sälja till de stackars gästerna på Horizon hotell. Jag kommer ihåg hur jag och Hossam stod och pratade innan vi skulle gå på båten, hur jag reflekterade över att han var väldigt kort men hade vackra ögon, och jag minns till och med vad vi pratade om. Sedan är tiden efter det en kavalkad av minnen - första dyket tillsammans, hur vi bytte telefonnummer, våra första träffar på tumanhand, hur vi åkte elmoppe till stranden, den första kyssen, förstulna blickar inne på dykcentret osv. Gud, jag blir alldeles varm i magen bara jag tänker på det. Jag kan riktigt känna och smaka den första tiden tillsammans, hur det vibrerade i hela mig, hur fjärilarna dansade i min mage och hur jäkla rädd jag var för att kasta mig in i något nytt. Jag minns hur jag var galen nog att fullständigt lita på försynen, att situationen skulle ordna sig till det bästa och hur befriande det kändes att gå ombord på bussen tillsammans med Hossam, att lämna Sharm el Sheikh och att åka till Kairo. Ett nytt kapitel i mitt liv började och jag fylls av tacksamhet över att jag och Hossam träffades. Mina minnen är soliga, varma och fulla av glädje, och så här en gråmulen novemberdag i Sverige är det gött att kunna plocka fram dem ur skattkistan, njuta lite av dem, för att sedan varsamt lägga tillbaka dem på sin plats igen.

Jag ringer dig om åtta år.

Idag är det den 25 november och imorgon kommer äntligen lönen. Ska bli hur gött som helst att ha lite flous på kontot igen. Den här månaden har verkligen varit kass ekonomiskt, med liten lön (två karensdagar och typ tre sjukdagar totalt), och oväntade utgifter. Plus en saftig elräkning och lite annan skit. Det är inte alltid så lätt att få pengarna att räcka till. Och jag går med ett ständigt pirr i magen - hur ska det bli efter nyår? Det är 18 dagar kvar till avfärd och jag bara hoppas att jag ska kunna koppla bort livet hemma en stund, få njuta av min semester och att vara i Egypten återigen. Känns overkligt och jag kan inte riktigt tro det förrän jag står där på flygplatsen i Kairo och andas in doften av kaos igen.

Igår gjorde jag en telefonintervju med en kvinna från Statistiska Centralbyrån. Av någon anledning har jag blivit utvald till att vara med i regelbundna ULF-undersökningar (där man undersöker människors levnadsförhållanden). Detta var tredje gången jag var med. Första gången var kring 2001 tror jag, och då fick jag avlägga en visit på SCB:s kontor inne i staden. Andra gången var en telefonintervju 2007, precis innan jag tog socionomexamen vill jag minnas, och visst har mina levnadsförhållanden förändrats rätt mycket sedan dess. Det som slog mig igår är dock hur lite saker jag gör på fritiden (annat än umgås med kompisar typ) och att jag är tråkig som inte är med i någon förening eller liknande. Och så kändes det lite jobbigt att bo i en etta och inte ha någon bil - hur fattig kan man bli liksom?

När intervju var avklarad efter en sisådär 25 minuter, sade damen i luren att de kommer att återkomma till mig en gång till. Om åtta år. ÅTTA år. Hon räknade snabbt ut att jag då är 37 år. Jesus, ska jag verkligen bli 37 en vacker dag? Det som var riktigt roligt var att hon frågade om de kan nå mig på samma mobilnummer. Om åtta år.

Ni kan ju alltid prova, sade jag.

Inte ledsen, bara orolig.

En kär vän, som bor långt långt härifrån, frågade mig om jag är ledsen. Hon har läst min blogg och tyckte att den varit väldigt deppig på sistone. Jag kan väl inte annat än att hålla med, även om jag inte ser mig själv som speciellt ledsen, inte mer än vanligt. Bär dock på en hel del oro inför framtiden och den tar sig uttryck på olika sätt, som exempelvis dåligt humör, irritation eller tårar då och då.

Det känns som att hela min livssituation skakar just nu och det enda som är stabilt är Hossams och min relation. (Skönt det i alla fall.) Annat är det på jobbfronten. Jag har jobb till 31/3, får ångest av att se hur få jobb det finns att söka och av att veta att det på varje ledig tjänst finns typ 100 personer som söker. Hur ska jag klara mig i den konkurrensen? Hossam har praktik till 5/12, sedan vet inte han vad som kommer att hända. Kontentan blir oro och framtidsångest, även om jag vet att det inte hjälper att oroa sig. Det blir som det blir i alla fall.

Och förhoppningsvis kommer allt att lösa sig, bara jag har tålamod. Men jag känner mig väldigt less på att leva under skakiga förhållanden som dessa och längtar bara efter någon slags stabilitet och kontinuitet.

Fed up.

Idag är verkligen en sådan dag då jag borde ha stannat i sängen och dragit täcket över huvudet.

Trött, irriterad och gråtmild.

Take me home please.

Ett land i uppror.

Det händer massa grejer i Egypten nu, och nyhetsrapporteringen världen över förbryllar mig. Vad är det som pågår egentligen?

Det är rätt ovanligt med demonstrationer i Egypten, eftersom folket är så hårt hållna av regeringen, men efter senaste fotbollsmatchen mot Algeriet 18 november, är gatorna i Kairo fyllda av arga och förorättade egyptier, medan svensk media rapporterar att konflikten mellan Algeriet och Egypten handlar om att Egypten inte vill acceptera att de förlorade matchen. Snacka om ensidig information.

Det framgår att egyptiska fans kastade sten mot en algerisk buss, men att sedan algeriska fans attackerade egyptier med knivar och skadade massa folk efter matchen i Sudan nämns knappt. Inte heller att Algeriet började med att bränna Egyptens flagga och verkligen förolämpa landet. Egyptierna utpekas som skurkarna medan algerierna är offren. Är bilden så enkel? Knappast.

Tittar man på egyptiska nyheter är bilden helt klart en annan. Jag är förvisso mycket skeptisk till egyptisk media, litar inte alls på vad som sägs, men tänker ändå att korn av sanning finns i det hela. Åtminstone problematiseras situationen mer än vad tv4-nyheterna lyckas med i sitt tio sekunder korta inlägg.

Det handlar inte längre om en fotbollsmatch som gick fel. Det handlar om smutskastning, att förolämpa ett folk som är fruktansvärt patriotiska och stolta över sitt land. Fotbollsbråket har blivit en diplomatisk kris och kommer antagligen att få vida konsekvenser.

Jag tror att det finns oerhört mycket uppdämd ilska, både bland egyptierna och det algeriska folket. Missnöjdheten med regeringen, folks usla levnadsförhållanden och fattigdom ligger och pyr under ytan. Innan president Mubarak tillträdde blomstrade Egypten, men efter 28 års korruption och diktatur har landet fallit i bitar. Och som grädden på moset florerar rykten om att det är den algeriska staten som ligger bakom uppviglingen gentemot Egypten, och att egyptisk media likaså gör sitt bästa för att hetsa folket mot uppror.

DN och Svenska Dagbladet använder sig att TT:s onyanserade analys, medan BBC rapporterar om det tal som president Mubarak höll. Och jag vet inte vad jag ska tro egentligen, fast någonstans innerst inne tänker jag att det kanske är en revolution på gång i Egypten. Och kommer den inte nu så gör den säkerligen när 81-årige Mubarak dör och landet står inför att få en ny president.

Dags för demokrati?

Stillsam helg.

Veckan innan lön brukar alltid vara rätt fattig, men denna månaden är det extremt. Vi hade galet mycket räkningar, en liten katastrof som kostade några tusen och vips så står vi där veckan innan lön med bara lite småslantar kvar på kontot. Men klarar oss gör vi alltid.

Helgen har dock varit riktigt stillsam till följd av den skrala ekonomin. I fredags däckade jag i soffan efter jobbet, med en hennakur i håret. Sju timmar senare hade mitt hår antagit en fin röd nyans, och min rygg såg ut som en mäla efter allt för mycket stillaliggande framför teven. Men skönt var det faktiskt, och jag insåg att jag gillar Barack Obama jäkligt mycket, efter att ha sett en rätt lång dokumentär om hans kandidering till presidentposten.

Gårdagen bjöd på städning, fönsterputs i köket (och idag regnar det jao!), varpå jag sydde en gardinkappa till köksfönstret. Det är evigheter sedan jag sydde, men varje gång inser jag att det är rätt kul. Nu när jag sitter och kikar på gardinerna funderar jag dock om jag kanske borde fålla upp dem lite, jag var lite för lat för att göra det perfekt från början. Typiskt mig. Halvdant liksom.

På eftermiddagen tog jag en tripp till Kungsladugård och promenerade lite med Olle och hans mamma. Kvällen var fortsatt stillsam: Harry Potter under en filt, och så vid elva ringde telefonen och vi fick oväntat besök. Hossams kompis med fru promenerade förbi vårt hus och såg att det lyste i fönstret. Det slog mig då hur himla osvenskt beteende detta är (eller snarare så är det otypiskt för storstäderna tror jag, för jag vet att i Norrland kan man minsann gå hem oanmält till folk). Nu är ju Hossams kompis från Egypten, då det är väl inte så konstigt med detta osvenska beteende. Trevligt var det i alla fall, både för Hossam som fick snacka lite arabiska med sin landman, och för mig som fick prata lite politik med hans svenska fru.

Idag regnar det igen som sagt. Jag ska åka till stan och träffa min kontakttjej om ett par timmar, och innan dess ska jag slänga i en tvätt och sedan väcka Hossam så att han får fortsätta tvätta.

Och just idag är det bara tre veckor kvar till avfärd! Yay!

I min tanke.

Plötsligt fastnade jag i min gamla blogg och började läsa alla inlägg från november månad förra året. Då bodde jag i Hurghada, jobbade som reseledare, opererade mig och hade pappa på besök. Känns som evigheter sedan.

Nu har jag varit i Sverige sedan i februari, med undantag av en sväng till Egypten i mars/april. Jag har jobbat heltid i nio månader redan och som det ser ut nu har jag fyra månader kvar på mitt vik. Sedan då? Arbetsmarknaden ser så där ut, och trots att jag vet att jag inte haft några bekymmer att få jobb förut, så känns det lite osäkert. Allt hänger mer eller mindre i luften och vissa dagar stressar jag upp mig över det. Jag vill ha ett roligt jobb som jag verkligen trivs med, vill helst bort från myndighetsutövning och arga föräldrar, konstiga vikariat och risiga budgetar. Vet att jag är rätt bra på mitt jobb, trots att jag inte har så mycket erfarenhet, men det jag ser att jag faktiskt är bäst på är relationsbyggande. Jag tycker att det är superkul att jobba med ungdomar (framförallt med tonårstjejer faktiskt) och skulle tycka att det vore skoj att jobba mer behandlande. Någon slags öppenvård typ. Men de jobben växer verkligen inte på träd, speciellt inte i tider som dessa. Jag vet att på varje ledig tjänst som ligger ute, är det kring hundra sökanden. Snacka om konkurrens!

Så jag tänker lite på vilka andra alternativ jag har. Har flera drömmer som jag skulle vilja uppfylla, men vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Och när man är två är det inte lika lätt att bara fatta egna beslut och göra som jag vill, utan jag måste ju tänka på min andre hälft med.

Jag vill verkligen läsa arabiska. Gå en språkkurs i Kairo i några månader, skaffa mig en kompetens som inte särskilt många av mina kollegor har (tänk vad coolt att kunna träffa klienter som talar arabiska, utan att ha med tolk!), kunna prata obehindrat med min svärfamilj och kanske till och med kunna arbeta i Egypten på ett vettigt sätt. Det vore kanske en god investering av tid och pengar. För smakar det så kostar det.

Sedan drömmer jag om att läsa en mastersutbildning, skaffa mig lite spetskompetens och få harva vidare i universitetskorridorerna i ett par år till. Jag har tänkt mycket på det, och varje hösttermin har jag sökt en utbildning, kommit in på den och sedan backat ur av olika skäl. Främst pengar - hur skulle det gå runt om jag ska leva på studiemedel igen? Och med tanke på att jag redan pröjsar typ 800 spänn i månaden till csn, hur skulle det bli med ytterligare två års studieskulder? Ohållbart.

Och så vill jag ju bilda familj med Hossam. Att jag drömmer om bebis är ingen hemlighet, det har jag gjort länge, och efter vad jag var med om förra året har min biologiska klocka tickat allt högre. Tiden går likaså och jag känner att jag inte längre har en massa år på mig att göra annat innan jag förhoppningsvis får barn. Visst kan man skaffa barn när man är fyrtio, men det finns ju inga garantier för att kroppen fungerar som den ska, och jag vill ju hellre upptäcka det nu än om tio år.

Så, familjedrömmar, plugg- och karriärslängtan i kombination med taskig ekonomi känns inte vidare kompatibelt. En omöjlig ekvation eller bara en fråga om tålamod? Jag vet inte.

What's the news today?

Jag tänker på media och nyhetsrapporteringen världen över, hur differentierad den är i olika länder, vems intressen som ligger bakom den ständiga vinklingen av världshändelser, och jag inser att jag verkligen inte litar på någon. Jag har ofta fnyst åt egyptisk press, väl medveten om att man i Egypten varken har yttrandefrihet eller pressfrihet och att de nyheter som når befolkningen där ofta är starkt vinklade.

Och kanske har jag varit naiv när jag ibland tänk att svensk media ändå är lite mer rättvis. Jag menar, här har vi ju yttrandefrihet och media publicerar i princip vad som helst (som exempelvis rasistiska debattartiklar av Jimmie Åkesson). Men tänker man steget längre inser man för det första att de nyheter som väljs ut här (och naturligtvis i större delen av världen) är väldigt etnocentrerade - de handlar mest om Sverige, mycket om Europa, relativt mycket om "västvärlden" och där framförallt USA, en hel del om Israel/Palestinakonflikten (om är oerhört onyanserat!), och så rapporteras det litegrand från världens andra oroshärder - till exempel från Afghanistan (där det finns en koppling till Sverige i och med de svenska soldater som finns på plats där).

För det andra upplever jag en väldig snedvridning i rapporteringen av händelser med religiösa inslag, där muslimer och islam ständigt utpekas som terrorister, skurkar och dåliga människor, och islam som en farlig religion. Har ni tänkt på vilken bild som förmedlas av länder i exempelvis Afrika, Mellanöstern, Sydamerika och Asien? Hur ser vi på de samhällena och människorna som lever där, och vem är det som har skapat den bild vi bär med oss?

Slutligen är det helt jävla vansinnigt att viktiga nyheter väljs bort, för att nyaste nytt om Bonde söker fru ska få plats i tidningen. Nu snackar jag kvällspress alltså, men visst smyger det sig in sådan skit i de lite mer seriösa medierna med. Det värsta är att det finns människor i vårt land som läser Aftonbladet och Expressen varje dag, inte tar in några andra nyheter och sedan rakt av sväljer skiten som står i blaskorna som ren sanning.

Jag blir trött på att leva i en värld där okunskapen om andra länder, kulturer och religioner är så fruktansvärt hög. En värld där människor matas med propaganda, även i ett land som Sverige, som stoltserar med sina fina grundlagar.

Har du tänkt på vem eller vilka som ligger bakom de stora mediekoncernerna? Vems intresse styr och vem vinner på att gemene man inte egentligen har någon susning om vad som händer i vår värld? Vem är det som tycker att svenska folket är sådana idioter och tror att folk är mer intresserade av Linda Rosings senaste bröstoperation, än av vad som faktiskt sker på vårt klot?

Och visst är det omöjligt med en helt opartisk och neutral nyhetsbevakning, det förstår ju jag med. Men kanske är det lättare att acceptera att vår värld ser ut som den gör, om man tänker steget längre och tillämpar kritiskt tänkande och källanalys.

Ta allt du läser med en nypa salt. Inklusive detta.

Sorgen gör sig påmind.

Idag för ett år sedan gjorde jag ett positivt graviditetstest på morgonen, var i total chock, gick till arbetet och hade hotellservice, köpte tre test till på vägen hem, testade positivt på dem med, var fortsatt i chock, gick till doktorn och var i ännu mer chock när jag förstod att jag var tvungen att akutopereras. För ett år sedan visste jag knappt vad utomkvedshavandeskap var. För ett år sedan kunde jag aldrig tro att jag själv skulle drabbas.

Vårt barn skulle ha fötts den 8 juli 2009, men det blev aldrig så.

Nu har ett år gått. Precis idag. Och jag minns det som igår.

En dag som andra.

Nakna fötter på det solvarma klinkersgolvet och ett svagt susande från fläkten i taket. En halvt genomskinlig ödla pilar över väggen och ute på gatan ropar en get på sin killing. Dammet från den oasfalterade vägen utanför virvlar omkring och letar sig in genom de turkosa fönsterluckornas springor, för att lägga sig som ett fint lager över golvet. Luften vibrerar av värme trots att det fortfarande är tidigt, och utanför kastar solen sina skoningslösa strålar över det torra landskapet. Kisande ögon på balkongen blickar ut över det djupblå havet, där korallreven avtecknar sig som mörka oformliga fläckar under ytan.

Ännu en dag vid Röda Havet.

I en zombievärld.

Jag har förvandlats till en zombie med röda ögon och likblek hy. Vandrar omkring i vardagen utan mål. Trött som en död. Dödstrött.

Please kill me.

Rebell.

Det krävs inte mer än en folköl, en ny palestinasjal (yay!) och så lite Ebba Grön på hög volym, för att jag ska glömma bort hur fruktansvärt jobbigt det var att vara tonåring, och plötsligt längta tillbaka till åren då livet bestod av skola, fester och random hångel (fast för min del hade väl hångelfrekvensen kunnat vara högre).

Jag minns hur jag och mina kompisar kraschade fester, bjöd in oss själva och drack upp folks sprit, hur vi på något märkligt vis tog oss runt hela staden i ett rusigt töcken, hur vi drack litervis med dansköl i brist på sprit, och hur kissnödig jag alltid var på fredagar och lördagar. Hur ciggen aldrig räckte till, hur hjärtat slog ett extra slag vid skymten av han med tuppkammen, och hur jag aldrig blev bakfull, oavsett vad och hur mycket jag drack. Idag var idag och det var oklart om det fanns något imorgon. Kärlek högt och lågt och det enda som räknades var kompisarna. Vad de vuxna sade bemöttes med skepsis, vem visste vad de hade i kikaren egentligen? En kamp mot vuxenvärlden och vad den symboliserar är en kamp som jag fortfarande bedriver inombords, även om jag dag för dag anpassar mig allt mer till gängse normer och egentligen är jag rätt Svensson nuförtiden. Ingen tvekan om saken.

Men inombords bor fortfarande den lilla rebellen, som stundom bara vill sparka bakut och spotta på etablissemanget. I smyg.

Galen värld.

Helg igen och denna veckan har faktiskt varit ovanligt seg. Jag har fortfarande noll inspiration på jobbet, dagarna segar sig fram och jag kan inte låta bli att tänka lite på framtiden. Till ingen nytta egentligen, för jag vet ändå inte vad som kommer att hända.

Har varit med om en del underliga saker de senaste dagarna. Idag gick bussen sönder på väg till ett möte, vilket var både stressande och segt, och igår när jag var på väg hem från jobbet så började bussen brinna. Helt sjukt. Dags för Västtrafik att köpa in lite nya bussar minsann.

Och i förrgår när jag var på väg hem från stan mötte jag två skummisar med vapen på gatan, fick slå en pling till polisen och som letade upp skummisarna och tog med dem till stationen. En machete var det han hade på sig... Galen värld vi lever i och jag kommer på mig själv med att känna mig sjukt otrygg där jag bor. Tycker inte om att det är så mörkt ute nu och vill helst inte röra mig själv ute efter mörkrets inbrott. Men var kan man känna sig trygg?

I natt drömde jag om Babyface - den våldtäktsman som gått och ringt på hos kvinnor och trängt sig in och våldtagit dem. Och nu när jag kollade på nyheterna såg jag att han är gripen. Skönt. En galning mindre på gatorna.

Mirakel mitt i livet.

Under detta år har väldigt många barn fötts i min bekantskapskrets. Först ut var Frank, följt av Akeelah, sedan i en lång rad kom Marwan, Jasmine, Olle, Hilda. Ruben och Nouk. Och fler blir det. Helt otroligt hur så många runt omkring mig får barn just nu, och bara i september och oktober kom tre små till världen. Beror det kanske på att jag och mina vänner är i en viss ålder? Måste vara så. Vi närmar oss trettio (och några har passerat), har träffat våra tilltänkta partners, slagit oss till ro och en naturlig följd av detta är att bilda familj. Det diskuteras barnvagnsmärken, förlossningsrädsla, amningsknep och ekologisk barnmat både högt och lågt, och mitt i glädjen över mina vänners lycka kan jag inte låta bli att känna mig lite utanför. Jag har inte så mycket att bidra med.

Ibland lånar jag en bebis, byter en blöja eller leker garage med skeden med äppelmos, kör lite barnvagn, torkar en spya och lyssnar på gallskrik. Men när kvällen kommer så lämnar jag tillbaka guldklimpen till sina föräldrar, styr mina steg hemåt och kommer på mig själv med att återigen fundera över när jag ska bli mamma, hur våra barn kommer att se ut och vad de ska heta. Jag längtar jag med. Vill att tillvaron ska vara så bra att en bebis kan komma utan större problem, hoppas att vi en dag kommer att få den gåva som barn faktiskt är, och lugnar mig själv med att jag inte är för gammal och att jag kommer att hinna även om det dröjer en tid.

Hinna. Stressen över att bli för gammal, oron över att vara steril eller att av någon annan anledning inte kunna få barn, finns där. Den kommer smygandes och pockar på ibland, gör sig påmind trots mina ivriga försöka att tränga undan den och ignorera den. De dubbla känslorna över att vilja ha barn nu nu nu, blandas med längtan efter att göra annat först. Hinna mer av livet. Att få barn blir ett projekt i raden av allt annat som ska hinnas med i den stress som kallas livet: utbildning, karriär, resor, självförverkligande. Som att det bara tar slut när barnen väl kommer. Så är det ju inte, men ibland känns det så.

Mina crazy days är ändå över, det känns verkligen som det och jag saknar inte att dricka Redbull och vodka klockan 11 på morgonen på en strand i Thailand. Visst kan jag sakna stranden i Thailand, men allt det där galna som jag har gjort i mina dagar har jag fint sorterat in i minnesbanken, tar fram och tittar på någongång ibland och sedan lägger jag tillbaka tokroligheterna i sina respektive fack.

Med detta vill jag inte säga att jag inte längre har roligt - sättet jag har kul på har bara förändrats och mina prioriteringar likaså. Stressen över alla måsten i livet har lagt sig lite med åren, allt eftersom jag faktiskt har lyckats bocka av en del saker. Jag har min utbildning, min påbörjade karriär, mina resor i bagaget och min tilltänkta livspartner vid min sida. Sedan tror jag att jag aldrig kommer att sluta utvecklas; jag kommer att fortsätta studera, resa, byta jobb och leva. Och förhoppningsvis kommer det ett barn eller fler i allt detta som jag kallar livet.

Om kärlek.

Ibland kan kärleken smärta långt efter att den har tagit slut. Sorg över vad som har varit, vad som aldrig blev och över de sårande handlingar och ord som växlades. Men med insikten om att den gamla kärleken inte längre gör ont, att inga känslor finns kvar och att sorgen har lagt sig för gott, så infinner sig lugnet i stället. Acceptansen. Glädjen över att ha gått vidare och kommit ur processen som en hel människa, trots allt som har skett.

Jag är där nu. Och jag har nog varit där länge egentligen, men ibland behövs det ett möte öga mot öga för att bli påmind. Och jag känner mig lugn, glad och fylls av lycka över allt jag har nu. Lycka över mitt äktenskap, över friden i att få vakna tillsammans med Hossam varje dag, över att han finns där och tar emot mig när jag snubblar ibland, över all glädje vi delar tillsammans, lycka över de dagar som har varit tunga och sorgsna, och innerlig lycka över tanken på de dagar som komma skall.

Vem fan lyssnar på sådan skitmusik egentligen?

Hem ljuva hem trodde jag, när jag utmattad gjorde entré i vår lilla etta efter ett jobbigt tandläkarbesök. Jag såg fram emot att få slumra i stillheten en stund, men möttes istället av idiottechno från grannen under. Är det något som gör mig tokig så är det enformigt dunkande av skitmusik.

JAG VILL SOVA!

Har infektion i min visdomstand. Den är knappt synlig, tandläkaren försökte spola runt den, skrev ut Kåvepenin och Citodon, och tyckte att jag ska diskutera ev. operation med min ordinarie tandläkare. Nu pratar jag alltså om en annan tand än den som var infekterad för några veckor sedan, när jag var hos tandläkaren. Och operation? Det låter ju livsfarligt!

Aldrig har väl en tandvårdsförsäkring kommit lägligare! Dagens besök hade nog kostat kring sjuhundra spänn, och jag vill inte ens tänka på vad en operation skulle gå på. Tandvård är snuskigt dyrt och det är inte konstigt att folk har så dålig tandhälsa. Så tacksam är jag över min frisktandvårdsgrej, men ledsen är jag över att ha ont och tvingas äta läskiga mediciner.

Ännu mer ledsen är jag över att vi fortfarande ska ha middag ikväll, trots att jag nu har jävligt ont, är groggy efter smärtstillande och är i akut behov av sömn. Mercy!

n e g a t i v

Regnet vräker ner, jag är pissevåt om fötterna och klockan är bara nio på morgonen. Dessutom är min foundation en nyans för brun och jag ser ut som jag vet inte vad. Jag sover för lite, äter för slarvigt, tränar inte och jobbar för mycket. När jag är trettio (vilket jag är om några månader, så låt oss säga trettiofem istället), kommer jag antagligen att se tio år äldre ut och lida av extrem fetma, vara rynkigare än ett russin och fortfarande ha en foundation som är en nyans för mörk, eftersom solen aldrig skiner i det här landet. Dessutom har jag säkert utvecklat någon form av fotsvamp, eftersom jag ständigt går med våta skor, i brist på vinterskor.

Fast nej. Jag vet att jag bara är negativ just nu. Jag har sovit för lite den senaste veckan, längtar efter att kura upp mig i soffan med en bra film och lite popcorn, tända lite ljus, slappna av och bara få vara med mig själv. Men istället ska vi ha middag ikväll istället, och Hossams kompis med flickvän kommer. Jag orkar inte. Orkar inte vara social, orkar inte vara intresserad, orkar inte konversera. Orkar inte laga mat heller för den delen, fast det gör inget för jag har sedan länge sedan abdikerat från matlagningstronen. Middagsbjudningar överlåter jag till Hossam och hans orientaliska matlagning. När lagade jag mat senast egentligen?

Om sex timmar ska jag gå hem. Då gör jag helg och låser min kontorsdörr, stänger av telefon och mejl och skiter i världens alla problem. Fram tills dess tassar jag omkring i mina fina blommiga inneskor, låter mina Converse torka och dricker en kopp te. Jag har tänt ett ljus på mitt skrivbord, mjukstartar dagen och det känns rätt bra i alla fall. Innerst inne.

Trött.

Tisdagar innebär 10 timmars arbetsdag för mig, så jag säger bara over and out.

Utanför rutan.

Fönsterhäng med bästa Malin och rödvin på Publik, följt av Skål tillsammans med maken och hans kompisar med flickvänner. Och jag konstaterar återigen att kroglivet inte är något för mig. Jag äcklas av alla packade människor, snubbar som fäller läskiga kommentarer och tror att de är har rätt att titta på en precis hur de vill. Inombords känner jag mig ledsen och känner att jag inte passar in. Är det bara jag som vill bort när jag sitter uppflugen på en barstol och balanserar en drink i handen? Är det bara jag som känner att alkohol är jävligt nedbrytande och att det lämnar en minst sagt bitter eftersmak i munnen?

Hädanefter: en tanke om att undvika situationer som dessa, att hålla mig till det jag tycker är roligt (som exempelvis att ta ett glas vin på Publik eller att lägga pengarna på att gå på bio istället), och att sluta få ångest över att jag inte är någon festprisse. So what? Men när folk tittar på mig som att jag vore tråkigast i väääääääärlden bara för att jag inte vill gå till Pustervik eller Ritz, känns det som att jag är en paria som inte borde finnas med i sällskapet. En party pooper.

Låt mig emigrera, eller åtminstone dra täcket över huvudet en stund till.