Pust.

Flytten from hell är avklarad och efter två dagar av kånkande, städande och annat som hör flytt till så är jag fullkomligt slut. Så jävla trött. Semester på torsdag och det ska bli fantastiskt att återse familjen i Norrland, kompisar i Stockholm och Egypten med allt vad det innebär.

Nya lägenheten är skabbig och ostädad, men kommer antagligen att bli riktigt fin när allt är i ordning och tapeterna är uppe. Det räckte med att få in lite av våra grejer för att det skulle kännas mycket bättre, och nu efter två nätter där känns det faktiskt helt okej. (Ja, jag kan erkänna det.)

Flyttstädade gamla lägenheten igår och den är förjävla risig alltså. Färgen lossnar från väggarna och en del smuts är så ingrodd att den aldrig går att få bort - vi snackar minst fyrtio år sedan stället renoverades (och då var det nya fönster som sattes in, något annat vet jag inte med mig att de har gjort). Som tur är behöver vi inte städa så ordentligt - lägenheten ska ju totalrenoveras och det mesta ska rivas ut. Men lagom äcklad blev jag i alla fall igår när jag såg hur det såg ut på sina håll. Utan möbler finns inte mycket charm kvar...

Nej, nya tag blir det och Insh'Allah så blir allting bra i nya lägenheten. Jag hoppas!

Angts.

Tro mig, jag försöker verkligen tänka positivt om den nya lägenheten, men det går bara inte. Kan inte låta bli att fundera över hur vi ska lyckas flytta därifrån - och vi har inte ens flyttat in än.

Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte.

Gammalt ---> Nytt.

Gudars skymning. Flytt på lördag och vi är äntligen färdiga med vinden. Lägenheten är så gott som nedpackad och det känns så jävla sorgligt. Fina fina lilla skruttlägenheten.

Jag minns hur mycket jag tyckte om den från dag ett när jag kollade på den för första gången, och nu är det helt plötsligt dags att lämna. Jag vet att jag mången gång har gnällt och klagat på lägenheten: den är liten, sliten och gammal, har dåligt med förvaring, hade en urkass hyresvärd och området är inte alltid det trevligaste (som dagar då det är män med machete i byxorna nere på gatan eller när det är inbrott i affären mittemot). Men samtidigt är det ändå min lägenhet (och numera vår), som har hängt med under flera viktiga år för mig, som har funnits som en trygg punkt i tillvaron när resten har varit kaos. Och att ha haft så låg hyra har varit guld värt i tuffa ekonomiska tider: universitetsstudierna, alla resor och hemkomsten från Egypten.

Det känns verkligen som att vi vänder blad nu. In med det nya och ut med det gamla. Och det är väl bara att acceptera att vi står inför ett nytt kapitel i livet, även om det inte känns odelat positivt. Jag tänker fortfarande att det hade känts mycket bättre om vi flyttade till en lägenhet som vi verkligen vill ha.

Hossam var en sväng i nya lägenheten idag och det visade sig att den är i precis samma skick nu som när vi kollade på den; hantverkarna har med andra ord inte varit där och vi måste flytta in i en äcklig lägenhet som ska tapetseras om och bytas golv i. Kul. Den var verkligen risig efter att en gubbe hade bott där i många många år. Tills han dog. Hossam noterade även att en av hans gamla skor låg kvar i lägenheten, och det känns ju så där fräscht...

Hur som helst. Nya tider väntar.

Miljöovänlig.

Usch, mitt miljösamvete är verkligen åt skogen. Alltså, jag är skitdålig på det mesta nu och att köpa kravmjölk och ekoägg räcker liksom inte. Speciellt inte med tanke på att jag ska flyga järnet i sommar och kommer att förbruka hur mycket koldioxid som helst på bara ett par veckor. Vad sägs om trippen Göteborg-Stockholm-Luleå + Luleå-Stockholm + Stockholm-Wien-Kairo-Hurghada + Kairo-Göteborg..?

Ångest.

Får jag ursäkta mig med att jag inte visste att jag skulle vidare efter Norrland när jag bokade biljetten, att det tar 20 timmar att åka tåg dit och att det inte gick något direktflyg? Samt att det är så långt till Egypten att det inte finns något annat transportmedel än flyget (åtminstone om man har tänkt vara borta kortare tid än ett halvår och inte vill åka runt halva Afrika eller genom Gaza typ för att ta sig till Egypten landvägen), att tid är pengar och att det kändes enklare att flyga direkt från Kairo än att ta bussen själv till Hurghada?

Nej jag tänkte väl det.

Förlåt Moder Jord för att jag roar mig på Din bekostnad.

Slutkörd.

Efter en vecka med möhippa, festival i dagarna två, bröllopsfest igår, så är jag helt och fullkomligt utmattad. Jag har noll energi, är trött i hela kroppen och kommer inte att gå utanför dörren idag. Frågan är om jag ens kommer att lämna sängen.

Flyttpackningen är i full gång och vi flyttar redan nästa helg. Jag har separationsångest och vill inte vill inte vill inte, men måste.

Giv mig styrka och energi att ta mig igenom veckan.

Framgång!

Alltså, jag har nog glömt att berätta att min fantastiskt duktige make har rott hem ett schysst heltidsjobb som börjar i höst! Hur grymt är inte det?! Han ska jobba som skolvärd på en internationell skola, vilket i mina öron låter lite som åt kamratstödjar/fritidsledarhållet. Hålla koll på kidsen, ha aktiviteter efter skolan osv.

Inte illa efter endast ett år i Sverige, med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut och hur många som går arbetslösa. Jag behöver nog inte ens nämna hur sjukt glad och stolt jag är över honom! (Att han sedan faktiskt blev uppringd och tillfrågad gör mig ännu stoltare förstås!)

Hossam är bäst, ingen protest!

(Och ja, det var detta jag skrev om så kryptiskt förut, men ville inte säga något rätt ut eftersom inga papper var påskrivna. You never know. Så nu vet ni alla nyfikna!)

Häcken full.

Denna veckan är verkligen intensiv på det sociala planet. I tisdags var jag på möhippa, på lördag blir det bröllop, och ikväll och imorgon är det festival för hela slanten. Jag ska gå på West Coast Riot och på Metaltown tillsammans med min 16-åriga kontakttjej och det ska blir svinkul!

Ikväll spelar bland annat Dropkick Murphys, Bad Religion (so 90s!) och Flogging Molly, och imorgon spelar mitt absoluta favoritband - Rammstein! Jag kommer fortfarande ihåg när jag började lyssna på Rammstein vid 18 års ålder och hur det kändes som att jag (fåningt nog) hittade hem. Sedan dess har de alltid följt mig, även om jag just nu är fruktansvärt dåligt uppdaterad på deras senaste skiva. I ärlighetens namn tenderar jag att säga att de var bättre förr, även om det tar mig emot att vara en nostalgisk retrospekt-tant. Hur som helst ska det blir grymt kul att se dem imorgon! Sist jag såg dem var faktiskt på Metaltown 2005, alldeles innan jag åkte till Australien. Evigheter sedan...

Bröllopet på lördag blir nog också en rolig historia. Massa vänner och gamla bekanta, ett lyckligt brudpar (som faktiskt träffades hemma hos mig den första gången för fyra år sedan, så lite cred till mig tack!) och förhoppningsvis god mat och dans. Jag misstänker dock att jag kommer att vara fullkomligt utpumpad på söndag efter många sena kvällar. Känner väl att jobbet blir lite lidande med eftersom jag sällan kommer i säng i tid nu på sommaren. Det finns så mycket annat att göra och ljuset gör det lite svårare att varva ner och komma till ro tycker jag.

Mitt i alla dessa festligheter pågår en oerhört stressig process i och med flytten. Vi ska försöka flytta in redan nästa helg (midsommarhelgen alltså) och har därför hur mycket som helst att göra med packningen. Igår lyckades jag packa tre kartonger med köksgrejer och än finns det mer att stuva undan i köket. Hur mycket prylar kan man ha egentligen? Och i ärlighetens namn har vi ju inte så där fruktansvärt mycket saker ändå, eftersom vi bor så litet. Tänk att flytta från en stor lägenhet eller ett hus. Puh!

Jag har även lyckats packa ner alla mina böcker och jag tror att det bara i lägenheten står typ åtta pappåsar med böcker + två-tre påsar till på vinden. Tänkte först rensa ur de böcker jag inte vill ha kvar, men så insåg jag att jag nog faktiskt vill behålla allihop. Ibland är det svårt att göra sig av med "gamla vänner". Just böcker tycker jag är svårt att överge, även om jag i ärlighetens namn har en massa skitböcker som jag förmodligen aldrig kommer att läsa igen.

Den 1 juli åker jag till Norrland medan Hossam drar till Egypten dagen efter. Jag följer honom 9 juli, återvänder till Sverige 24:e, varpå Hossam kommer hem 2 augusti. Sedan börjar han jobba 4 augusti på sitt nya jobb. Fullt upp med andra ord!

En ljusglimt i jobbmörkret.

Dagens mest upplyftande tanke:
Vecka 27 = Norrland!
Vecka 28-29 = Egypten!

Semestern = familj, vänner, barrskog, grillning sol, bad, snorkling, sand, hav, falafel och glädje!

Jag längtar!

The friends we have and the friends we've lost.

I natt drömde jag att jag stod på scen tillsammans med Brittney Spears och Christina Aguilera. Mycket bisarrt.

Och så vaknade jag och kom att tänka på människor som betyder mycket för mig, men som på något vis har kommit bort i bruset. Ni vet det där bruset som omger livet; det som gör att man ibland tappar spåret, glömmer bort vad som är viktigt, eller helt enkelt inte hör sin egen röst och vilja. Jag saknar dem som jag tappat och hoppas att de tänker på mig ibland de med.

Märkligt nog känns söndagen lite deppig, trots att vädret är mycket bättre än gårdagens. Då regnade det och blåste mest och vi gick knappt utanför dörren. Fortsatt flyttpackning står på schemat för dagen, trots att jag faktiskt känner att jag skulle må bättre av att socialisera lite med vänner. Inte sitta uppe på vinden och rota i gamla minnen, eller packa ner saker i lägenheten så det blir ännu mer kaosigt här.

Eller så drar jag täcket över huvudet igen och fortsätter mina obskyra drömmar.

I en låda.

Puh. Jag och maken har varit uppe på vinden och härjat loss bland kartonger och grejer - herregud vad mycket märkliga saker jag har samlat på mig genom åren! Och kommer jag någonsin att använda mitt badmintonracket igen, göra egen pasta eller bada fötterna i det där fotbadet som jag så gärna ville ha för sju år sedan? Knappast.

Roligast var dock min minneslåda. en kartong full av foton, gamla dagböcker, lite brev, småprylar från olika epoker i mitt liv. Den ska sparas och kommer nog att stå i ett förråd resten av mitt liv, och förgylla min tillvaro varje gång vi ska flytta.

En kort promenad längs memory lane alltså.

Flytthets.

Det slog mig plötsligt att det är mindre än tre veckor kvar tills vi ska flytta och vi har inte börjat packa, har inte valt tapeter än och är fullkomligt mentalt oförberedda på att flytta. Jag vill inte egentligen (och min make känner likadant) och att då börja packa känns så himla slutgiltigt. Fast att skriva kontrakt på en ny lägenhet borde väl vara defintitivt nog, eller..?

Vi har fått låna hem en tapetbok som bara innehåller fula och tråkiga tapeter. Det verkar som att den är en del i Borosan 09/10-kollektionen, men att de tapetböcker med de finare tapeterna (om det nu finns några fina tapeter i Borosan?) inte är med. Vi har alltså att välja på vitt, brunt, blått, blommigt eller allmänt fult. Och så ett par tapeter som möjligen kan bli okej men som verkligen inte är några säkra kort. Golven ska vi inte ens snacka om - linoleummatta i antingen brunt, beiget, grått eller rost. Hur kan en fastighetsägare ens satsa på så fula golv när man väl ska lägga pengar på att göra om i en lägenhet? Detta övergår mitt förstånd, men det är bara att gilla läget: vi valde det mest neutrala golvet och får välja de minst fula tapeterna, flytta in våra grejer och le och se nöjda ut. Gah!

Lämpligt nog kommer jag att befinna mig i Norrland när flytten går av stapeln, vilket innebär att det blir Hossam och hans kompisar som ska flytta bohaget. Han har styrt upp lite folk som ska hjälpa till och med tanke på att vi flyttar från en etta så borde det inte vara allt för påfrestande. Vi får se till att packa bra helt enkelt.

Så helgens stora "nöje" kommer troligen bestå av flyttpackning. Om ni vill mig något så vet ni vart ni finner mig - i en flyttkartong någonstans på vinden.

Ketchupeffekten.

Ibland kommer verkligen allt på en gång. Både bra och dåliga saker, men Alhamdulillah så är det mest bra grejer på gång just nu. Lite mycket kanske, men jag är oerhört tacksam och spänd på hur den här sommaren kommer att arta sig.

Kan inte säga mer just nu (ja, jag vet, sådana här blogginlägg är bland det tråkigaste man kan skriva - info utan info liksom), men snart snart snart ska jag nog kunna delge er vad som är på gång.

Ketchup i glasflaska minsann.

Scary movie.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i skräckfilmer. Tvärtom minns jag hur fruktansvärt rädd jag var när jag var liten och hade sett en bit av När lammen tystnar, eller hur dåligt jag mådde när jag tänkte på Freddy Krueger i Terror på Elm Street (One, two Freddy's watching you...). Detta trots att Johnny Depp var med i filmen och således gav den någonslags glans, bortom mord och läskigheter.

Nuförtiden ser jag på skräckfilm ibland, och tycker allt som oftast att de är fåniga och inte särskilt skrämmande. Jag har sett The Ring, Paranormal Activity, Drag me to hell och andra filmer utan att känna mig det minsta skrämd.

Min make gillar dock skräckfilmer, han hyr gärna SAW IV och medan jag demonstrativt går ut eller sätter mig i köket så njuter han av splattret. Häromdagen när vi hyrde film valde han glatt The Grudge 3 och jag konstaterade att den får han minsann se på själv. Hur himla kass torde inte nummer tre i en serie vara dessutom..?

Men igår kapitulerade jag inför längtan efter att mysa med Hossam i soffan framför en film och vi kollade på The Grudge 3. Precis som jag trodde var den mest löjlig, inte särskilt skrämmande och det var inte många gånger jag ryckte till och kände pulsen stegras under filmen. Men så hände något när jag skulle gå och lägga mig. Jag började noja över en massa saker, kände mig jätterädd och tyckte att jag såg döda japaner överallt. Således tvingade jag Hossam att sova med mig och hålla om mig tills jag somnade, men trots detta vaknade jag två gånger i panik av att jag hade drömt om den där ledbrutna döingen som jagar människor i filmen. Fruktansvärt - och detta efter att ha sett en film som inte ens förtjänar att ägnas ett par timmar av mitt liv åt. Patetiskt.

Kontentan av det hela är att jag är fruktansvärt trött idag, kan knappt hålla ögonen öppna och inte kan fokusera på annat än längtan efter sängen och att få gå och lägga mig för kvällen. Och att sova en en hel natt utan att vakna upp efter mardrömmar. Dessutom har jag typ nackspärr efter att ha legat krampartat på Hossams arm. Gäsp.

Parksöndag.

Några timmar senare: parkhäng med kompisar, melon, jordgubbar och slumring på en filt, med solen i ansiktet.

Underbart!

Sunny Sunday.

Söndag, sol och varenda jevel verkar ha planer denna nationaldag. Så jag tar mitt pick och pack och lägger mig i parken med en bok.

What else is there to do?

Flytt.

Happ. Vi fick lägenheten vi kollade på i måndags och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag menar, hur ofta får man ett förstahandskontrakt bara så där?

Jag vill verkligen inte verka otacksam, för det är jag egentligen inte. Jag vet att det finns många som står utan bostad, att det är ett "delikat" problem att få en lägenhet som inte är "perfekt", men jag kan inte släppa att det är något som inte riktigt stämmer. Igår fick jag veta att det är ett dödsbo, och för mig spelar det egentligen inte roll. Jag har bott i dödsbo förut och det har inte varit några problem. Men maken funderar på om den dåliga känsla han fick i lägenheten kanske kommer av att någon har dött där. Kanske...

Eller så är det bara besvikelsen över att vi inte fick den lägenhet vi önskade oss och skulle få (byteslägenheten), och separationsångest över att lämna denna lilla skabbiga, men mysiga, lya. Jag har haft den här lägenheten i fyra år, så det är ju inte så konstigt om det känns skumt.

Sedan handlar det om att gå in i en ny fas i livet - hur skrämmande är inte det? Och att lämna bekvämligheter som är högt värderade, för något annat som inte är lika högt värderat. Hiss och tvättmaskin i all ära, men om man hellre vill bo nära stan och thairestaurangen är det svårt att matcha.

Sedan vi kollade på lägenheten i måndags har det varit sömnlösa nätter, beslutsångest a la modell ENORM, ivriga påtryckningar från omgivningen (där alla säger att det är ett så trevlig område och ni kan ju inte bara tacka nej till ett erbjudande så där!). När jag sedan pratade med hyresgästföreningen i onsdags och fick veta att det inte finns några bestämmelser i hyreslagen om att vår hyresvärd måste hjälpa oss att hitta en lägenhet inför renoveringen (och kvinnan jag pratade med sa att det är ett så trevligt område och ni kan ju inte tacka nej till ett erbjudande bara så där!), kändes det lite om att luften gick ur oss och att vi kapitulerade inför faktum. Jag kan inte komma ifrån att det känns förbannat orättvist i alla fall - på grund av en jävla renovering tvingas vi att flytta till en lägenhet vi inte vill bo i, när vi i själva verket hade andra alternativ på gång och antagligen redan skulle ha flyttat om inte allt detta hade hänt.

Men. Guds vägar äro outgrundliga. Vi får försöka gilla läget och göra det bästa av situationen. Och försöka undvika att förgås på köpet.

Fredagskväll fredagskväll.

Fredag betyder jobb. Kvällsjobb alltså. Andra fredagen i rad som jag jobbar till midnatt och det är ärligt talat lite segt. Inte så bra för det sociala livet. Men detta är inte för alltid, utan kommer sig av att en av mina kollegor är sjukskriven på halvtid och inte kan jobba kvällar. Så resten av oss pusslar och trixar för att försöka täcka upp så många fredagskvällar som möjligt.

Nästa vecka blir det dock ingen fredagskväll, däremot en torsdag, då det är skolavslutning. Och då vet vi inte ens om det räcker att jobba till midnatt, eller om det blir som på valborg att vi får vara i gång till 3.30. Puh.

Just nu känns jobbet lite segt och omotiverat - en svacka helt enkelt, som jag säkerligen tar mig upp ur snart. Tills dess gäller det vara att hålla nästippen ovanför ytan och kämpa så gott det går. Fredagskväll som måndag förmiddag.

Förnuft vs. känsla.

Jag tycker att hela vår bostadssituation bara blir konstigare och konstigare. Vårt hus ska totalrenoveras, vi måste flytta och vår hyresvärd har lovat att fixa en ny bostad till oss. Och så söker jag ju lägenhet via Boplats, som måste vara den sämsta "marknadsplats" för hyresrätter som världen har skådat. Här snackar vi godtycke och noll rättvisa. Hallå Göteborg, har du någonsin hört talas om kösystem?!

Förra veckan trillade det dock ned ett erbjudande i min inbox - vi fick en lägenhetsvisning! Efter många år av febril aktivitet på hemsidan och säkerligen tusen sökta lägenheter, fick vi äntligen kolla på en lya.

Sagt och gjort, igår var vi och kollade på denna bostad: en trea på Hisingen (eviga eviga Hisingen), 64 kvm, hiss, balkong, badkar, tvättmaskin och torktumlare i badrummet, nya golv och tapeter ska ordnas, lummig innergård och soligt läge. Toppen alltså!

Men... Det känns bara inte rätt. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som känns fel, om det bara är min fobi för barnfamiljsområden, att det är för att det känns som att lägenheten ligger i bushen (tio minuter till stan med buss), eller vad. Det finns ingen spirit, varken i området eller i lägenheten. Inget liv, ingen puls.

Jag kan se framför mig hur fin lägenheten skulle bli med nya tapeter och golv, när vi har inrett den och bott in oss lite, men jag kan samtidigt se hur både jag och Hossam sakta men säkert ruttnar bort inombords där. Hur vi sitter på balkongen och tittar ut på grannarnas ungar som leker på gården, hur stillheten lägger sig över oss och kväver oss sakta men säkert.

Och så ringde vår hyresvärd idag och sa att han har hittat en trea till oss - i samma jävla område som lägenheten vi kollade på igår. Denna har dock fantastisk hög hyra, som hyresvärden lovade att subventionera under två år. Snacka om desperation över att få iväg alla hyresgäster så att de kan påbörja renoveringen! Jag är skeptisk, mycket skeptisk. Vill inte skriva kontrakt på en lägenhet med en hyra som vi inte kan betala, oavsett löfte om subvention. Och något säger mig att vi med en sådan lägenhet skulle fastna totalt i området, att den skulle vara omöjlig att byta bort mot något annat och att vi skulle ruttna ännu mer där.

Huvudvärk är vad jag får och jag kan inte sluta grubbla och vrida och vända på saker och ting. Även om det positiva på plus- och minuslistan väger över, säger känslan något annat. Och logik och rationalitet i all ära, men magkänslan är viktigare.

I en konstig värld.

Israel alltså. I don't know what to say men känner att något måste jag ju säga. Hur kommer det sig att denna ockupationsmakt får bete sig hur den vill gentemot resten av världen, och när kommer konsekvenserna? Hur länge kan USA stå bakom Israel utan att tappa anseendet?

Mina tankar går ut till alla palestinier i första hand, som har plågats av Israels ockupation under en så lång tid, samt till de aktivister på Ship to Gaza som kidnappats och massakerats av israelisk militär.

Må rättvisa skipas.