Idag.

Trött. Hängt med en sjudagars bebis. Mys.

Introduktionsdag på jobbet - jag och en massa ägg till människor, blablabla från chefer och så avslutningsvis en guidad bussrundtur i området jag jobbar i. Spännande va?

Ibland saknar jag jobbet som guide - snacka goja i mikrofon på en skumpande buss.

Kylslaget.

Har ni hört på den här då: Jag har julstämning! I september!

Eller jul och jul, snarare vinterkänslor, och i morse var det en storögd Hossam som tittade på termometern och konstaterade att det var 2,9 grader ute. Det är det kallaste han har upplevt (hittills) i sitt liv. Köldrekord sedan innan för honom är 7-8 grader.

Och jag fullkomligt älskar det! Kommer på mig själv med hur jag längtar till vintern, till soliga och klara vinterdagar med allt vad det innebär. Norrland, snö, is, lovikavantar och mössa. Hett te och värmsljus, fönsterlampor och raggsockar. Nu hör ju hur fantastiskt det låter.

De dagar som består av fuktig kyla och slask kan dock hålla sig borta. Tyvärr är jag bittert medveten om att 95 procent av vintern i Göteborg är sådan och att min dröm och vackra vinterdagar knappast kommer att uppfyllas så länge jag bor här. Dags att flytta kanske?

Språk.

Jag vill ju verkligen lära mig arabiska, men hittar inga kurser här i Göteborg (bortsett från en helfartskurs på universitetet och en fulltecknad kvällskurs på Medborgarskolan). Dessutom säger Hossam att det är meningslöst att gå en kurs i standardarabiska - jag kan inte använda det i Egypten i alla fall. Men åtminstone kunde jag ju kanske lära mig att läsa och skriva...

Flygande mattan.

Hmm... Spillde precis ut en full kopp med te (STOR kopp!) över hela vardagsrumsbordet, mattan och min telefon. Looks like telefonen klarade sig i alla fall och jag är glad för att det inte var mjölk och socker i teet.

Mattan är verkligen bajs. En ryamatta som en gång i tiden var vit och fluffig, men som nu är allmänt skitig, släpper ifrån sig stora tussar med "hår" och dessutom full med te. Dags att köpa en ny kanske..?

On the radio.

Jag lyssnar alltid på P1 på morgonen. Direkt jag klivit ur sängen tassar jag på mina trötta fötter in i köket, tänder fönsterlampan och vrider på radion. Ofta är det bra reportage, nyhetsuppdateringar och liknande som jag lyssnar på. Men ibland är det reportrar som jag knappt klarar av att höra. En del pratar obegriplig dialekt, andra har en mycket entonig röst eller läser innantill. Superfrustrerande och det riktigt skaver i öronen tycker jag. Fast får man tycka så eller är det röstrasism?

Bäst tycker jag om reportagen ifrån Mellanöstern. Cecilia Uddén i Amman och jag är totalt impad över att hon lever där och jobbar där som utrikeskorrespondent. Läste att hon delvis är uppväxt i Kairo, vilket kan vara en förklaring till att hon talar bra arabiska. Jag vill också tala flytande arabiska! Drömmer om att både kunna läsa och skriva, prata obehindrat och fritt. Även om jag förstår ganska mycket och kan prata en del, är det frustrerande att jag efter nio månader i Egypten inte kan prata mer. Tror nog att Hossam talar mer svenska efter bara några månader, än vad jag pratar arabiska.

Förvisso finns det väl förklaringar till det. Han går i skolan varje dag, får lära sig språket från grunden med grammatik och allt. Han kan läsa det latinska alfabetet sedan innan, och dessutom har han ju mig som pratar rätt mycket svenska med honom hemma - även om han klagar på att det är mycket engelska och arabiska med. Men ibland orkar jag ju bara inte knacka mig fram på svenskan, precis som han inte alltid har tålamod att tala arabiska med mig en hel dag. Ett samtal tar ju dubbelt så lång tid om man måste förklara vartannat ord.

Men Inshallah så kommer jag att prata bra arabiska en vacker dag. Wahda wahda, lite i taget.

England, oh England.

När Hossam fyllde år gav jag honom en resa till London i present. Jag älskar London, men har inte varit där på flera år och i somras hade Ryanair (älskade/hatade Ryanair!) superbilliga biljetter dit. 200 spänn tur och retur för två personer blev det, med avresa 3/10.

Men, häromveckan fick vi veta att hans visum inte gäller till England. De är inte med i Schengen, vilket jag inte hade kollat upp, så tydligen måste han söka visum på ambassaden i Stockholm. Och ska han plötsligt åka tur och retur till Stockholm för att söka visum, förlorar han både arbetsdagar och pengar för tågbiljett. Nu med resan till Egypten bokad känns det heller inte vettigt att lägga en massa pengar på en weekend i London, när vi verkligen behöver spara. Men trist är det, jag längtar till London.

Åh, det ska bli skönt den dagen Hossam får svenskt medborgarskap. Då kan vi resa (nästan) hur vi vill ,utan att det krävs visum för honom överallt. Visst finns det länder som kräver visum av svenska medborgare med, men inte alls lika många. Men det dröjer flera år till innan han kan söka medborgarskap. Så länge får vi väl nöja oss med att resa till Egypten då och då, ta en tur till de länder som är med i Schengen, eller faktiskt söka visum dit vi vill. Värre än så är det inte.

Andra Lång.

Freitag och jag har varit två vändor på the Rover på Andra Långgatan. Först en cola med Falkenberg med damsällskap och sedan en longtimenosee-sittning med Hanna. Verkligen svinlänge sedan. Lyx att få åka taxi hem dessutom, istället för att skumpa på spårvagnen med en massa fullisar. Sedan jag blev halvt nykterist har min aversion mot fulla och odrägliga människor ökat markant. Palla!

Hur kan alkohol vara legalt egentligen? Visst, även jag gillar en kall bärs en sommardag eller ett gott glas rött, och när det susar lagom i kupan är det ganska najs, men hur orkar man vara plakat helg efter helg och vakna upp med kopparslagare vareviga söndag? Beats me. När man sedan som jag får se alkoholens baksida, i form av alla sociala problem det medför, blir frågan om alkoholens plats i samhället än mer aktuell.

I'm staying sober.

När vi är där.

Igår låg jag och Hossam i sängen och funderade på vad vi ska hitta på när vi kommer till Egypten i december. Vad vi kom fram till var att vi ska:

• Umgås supermycket med familjen.
• Hänga i Down Town och träffa kompisar (röka shisha och dricka kaffe på vårt standardhak).
• Besöka Husseinområdet (Khan el Khalili och jag ska shoppa!)
• Åka El Gouna bus till Hurghada.
• Hyra en lägenhet i vårt gamla hus.
• Dyka och åka båt.
• Strosa på Sheraton Road och jag ska grymta åt alla idiotkillar som håller på och äckla sig (fast jag får inte grisgrymta för Hossam, det är fult).
• Röka shisha på Mashrabeya.
• Äta på Felfela och titta på havet.
• Äta på El Hefny (seafood!).
• Äta på restaurangen vid moskén.
• Träffa kompisar.
• Bjuda in oss på middag hos Amr och Kris.
• Åka och hälsa på Ali och Samantha söderut.
• Dyka lite mera.
• Dricka limejuice och mangojuice på cafét vid stranden.
• Käka på Papas i Nya Marinan.
• Njuta av solen.

Mycket äta, mycket dricka, mycket umgås helt enkelt. Längtar!

Idag.

Mjukstart med många timmar vid ett konferensbord, frukostmacka, sushilunch och eftermiddagsbulle. Jag är ändå svintrött.

Helt slut.

Vila gör susen.

Jag känner mig verkligen lat och ickeproduktiv. Har såsat omkring hemma i ett par dagar nu och det är ovant. Men å andra sidan känner jag mig faktiskt mindre stressad nu, har inte lika mycket huvudvärk (även om det fortfarande kommer och går), är inte lika trött (beror det på att jag sovit 12 timmar per natt de senaste dygnen?) och mår generellt sett bättre. Jag är redo för att gå och jobba igen imorgon och funderar nu på vad jag ska göra för att behålla den bra känslan när jag väl är tillbaka på jobbet igen.

Vill inte gå ner mig i stressträsket igen på bara några dagar men risken finns ju. Det är ju så att när man arbetar som socialsekreterare och är borta från jobbet några dagar, så har man tusen saker att göra när man väl är tillbaka. Ingen annan gör jobbet åt en när man är borta. Och under dessa dagar då jag varit hemma har det ibland ploppat upp "måsten"och "borden" i mitt huvud - telefonsamtal som ska ringas, boenden som ska ordnas, möten som ska bokas. Försöker att trycka bort tankarna, att placera dem där de hör hemma - på kontoret.

Någon som har tips på hur jag kan skapa en bättre arbetsmiljö och en stressfri tillvaro för mig själv? Mottages tacksamt.

Tankar för dagen.

Idag njuter jag av min sista vilauppmiginnanjagskatillbakatilljobbet-dag, och har sovit länge. En av mina närmsta vänner skickade sms från BB igår att hon åkt in för att föda barn och jag har ägnat morgonsömnen åt att drömma om henne. Drömde att jag fick ett sms att hon hade fått en pojke (att sms:et även inkluderade bebisens tandstatus tyckte jag var märkligt, för så vitt jag vet har inte nyfödda bebisar några tänder!). När jag vaknade hade jag faktiskt fått ett sms - hon födde en son tidigt i morse! Så fantastiskt! Jag går med tårar i ögonen och overklighetskänslan griper tag i mig - min vän är mamma! Jag ser verkligen fram emot att träffa miraklet.

Självklart väcks tankarna hos mig: när är det min tur? Kommer jag och Hossam att få barn efter allt vi varit med om? Bara Gud vet. Framtiden är spännande och vi människor har verkligen ingen aning om vad som väntar oss. Hur mycket vi än tänker och planerar blir det sällan som vi föreställt oss. Saker kommer i vår väg, andra stigar dyker upp och plötsligt befinner vi oss någon helt annanstans än vad vi tänkt oss från början.

För ett par år sedan hade jag inga planer alls på att ens åka till Egypten. Jag tänkte läsa mastersprogram i sexologi, bli sexolog och kanske forska. Det var mina framtidsplaner. Inte så genomtänkta visade det sig, eftersom jag ganska snart tröttnade på att pendla till Malmö (!) och fick jobb som socialsekreterare i Göteborg. Men drömmen om att att plugga vidare, att nischa in mig, har alltid funnits där. Kanske ska jag gripa tag i den drömmen igen, då jag ändå inte är nöjd med var jag befinner mig just nu. Sedan måste jag verkligen tänka igenom vilken typ av påbyggnadsutbildning jag vill ha. Det är svårt, finns massa intressanta saker man kan läsa.

Å andra sidan vill jag ju till Egypten, och vad kan vara gångbart där? En sexologiutbildning känns rätt flummig, speciellt i ett land där den enda tillåtna sexualiteten är den mellan man och hustru. Fast det borgar kanske ännu mer för att arbeta med sexualupplysning där. Oavsett vad religion och tradition säger, är det många människor som har sex utanför äktenskapet, har homosexuella förbindelser osv. Och i ett land som Egypten är det fortfarande vanligt med kvinnlig könsstympning - något som absolut måste upphöra!

Eller varför inte slå mig in på mänskliga rättigheter? Det finns ett mastersprogram i Göteborg som fokuserar på det och ärligt talat har jag blivit antagen där ett par gånger, men sedan tackat nej med anledning till att jag inte känner mig riktigt redo än. Ekonomin ska ju gå ihop den med. Men mänskliga rättigheter och etnicitet är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat och som vi vet är Egypten ett land där det inte råder demokrati annat än på pappret och där faktiskt mänskliga rättigheter är underordnat Guds lagar. Personligen tycker jag att alla människor har rätt att välja sin egen väg, oavsett om man vill leva tillsammans med någon av samma kön, vilket det inte är många egyptier som håller med om. Jag tycker att alla människor får ta ansvar för sina handlingar och att det sedan är Gud, och endast Gud, som har rätt att döma dem.

Tankarna är många och vägvalen likaså. Och när man är två är det inte lika lätt att bara gå sin egen väg. Jag och Hossam lever tillsammans och måste anpassa oss efter varandra. Sedan är det ju den eviga ekonomiska frågan. Pengar styr allt känns det som. Tänk om vi hade obegränsat med pengar (eller åtminstone en stor summa på kontot) - då skulle vi ju kunna göra precis vad vi ville. Studera, starta eget, bo vart vi ville. Fantastiskt!

Men att ta sig igenom de tuffa tiderna är en prövning det med, och ibland tänker jag på hur det var när min mormor och morfar träffades, hur svårt de hade det ekonomisk, men hur bra det ändå blev för dem i slutändan. De blev kanske inte rika i pengar, men de hade så att de klarade sig. Samma med min mamma och pappa, de hade ingen ekonomi att tala om när de gifte sig. Mamma har berättat hur de levde på ingenting men hur de ändå klarade sig. Även om de har gått skilda vägar för många år sedan, lever de båda bra liv på sina håll. Återigen kanske de inte är rika på pengar, men att ha så att man klarar sig är tillräckligt. Rikedom är relativt.

Det som räknas är att man gör något man trivs med, har en sysselsättning man mår bra av och att man har förmågan att finna de små glädjeämnena i livet. Kärlek, familj, sinnefrid. Det är mina övergripande mål. Och vad jag sedan gör på vägen, det återstår att se.

Framtiden?

Elin undrar varför jag inte kan åka till Egypten och jobba som exempelvis skolkurator där på en svensk/internationell skola.

Som svar på det säger jag: Jag vill/planerar/ska flytta till Egypten så småningom, det är jag övertygad om. Men den rätta tidpunkten för det är inte här och nu. Det ekonomiska läget är värre i Egypten än vad det är här i Sverige (och det säger väl en hel del), arbetslösheten där är skyhög och folk är riktigt fattiga. Turismen ligger på bottennivå, vilket påverkar i princip alla brancher där. Inte minst dykbranchen. Och för att Hossam ska ha lättare att få ett bra jobb inom turism i Hurghada behöver han tala fler språk än engelska och arabiska, så varför inte leva i Sverige ett tag, låta honom få möjligheten att lära sig svenska (litet språk förvisso, men å andra sidan är det inte många egyptier som kan tala svenska), för att så småningom kunna få ett bra fast jobb inom exempelvis dykningen. Fast dykning är inte heller en karriär man har länge, det sliter på kroppen och på hjärnan (kväve!) och de flesta slutar dyka efter en sisådär tio år. Så där krävs det lite eftertanke med.

För min egen del handlar Sverigevistelsen om flera saker. Dels att kunna leva ett drägligt liv utan att vända på vartenda öre (ja, jag vet, vi är inte där än!), dels att arbeta tillräckligt länge för att ha en hyfsad föräldrapenning den dagen vi får barn, Inshallah. Och så hela den här kulturkompetensförståelsegrejen mellan mig och Hossam. Jag tar del av hans kultur och han tar del av min. En annan femma för mig har varit att faktiskt får arbeta inom min profession, även om det just nu inte känns så där superkul.

(Missförstå mig inte, jag trivs egentligen bra med att vara socionom, är stolt över min utbildning och min profession, känner ett behov och en längtan efter att kunna hjälpa andra människor, men har helt enkelt inte hittat rätt plats för mig ännu.)

Blickar jag framåt så drömmer jag absolut om att bo i ett litet hus vid Röda Havet, att ha ett roligt jobb att gå till (skolkurator låter bra!), ha några fina ungar av blandat ursprung och en man som trivs med sitt arbete. Man kan säga att jag och Hossam just nu jobbar på att lägga grunden för denna framtid. Ett långsiktigt projekt där ibland priset känns väl högt, men som förhoppningsvis i slutändan ger en bra avkastning för oss båda.

Jag tror att om jag hittar ett jobb här i Sverige där jag trivs, om Hossam får jobb och kan tjäna lite pengar, och vi kan åka ner till Egypten ett par gånger om året, då kan vi nog leva här ett tag. Sverige är fantastiskt på många sätt och vis! Det är bara tuffa tider just nu, en stor omställning för oss båda att leva här och försöka få rätsida på saker och ting, men i slutändan kommer allt att bli bra. I slutändan kommer vi att leva i solen och ha ett gott liv.

Pass.

Oh, måste fixa ett nytt pass. Har ju bytt efternamn så bye bye till mitt gamla pass med alla Egyptenstämplar och visum, och hello till ett nytt.

Undrar hur svårt det är att bli egyptisk medborgare? Gött att slippa visumkrångel och dessutom kan man ju ha dubbla medborgarskap.

Jag är svegyptisk nuförtiden.

ÄNTLIGEN!! (Fast jag kan inte riktigt tro att det är sant)

Efter mycket huvudbry, huvudvärk och andra huvudrelaterade saker, har jag ÄNTLIGEN bokat biljetter till Egypten. Det blev inte de billigaste direkt, men däremot riktigt bra flygtider och bäst av allt - avbetalning. Det är en djungel av bokningssajter därute, ruskigt svårt att överblicka och de billiga biljetterna som jag hittade hade väldigt märkliga flygtider, typ 15 timmars väntetid på en flygplats i Tyskland. Nej tack.

Som min vän Hannas kapitalistiske man säger: Tid är pengar. Jomenvisst. Och har man inte massa tusenlappar på kontot så är dagarna innan lön, så är avbetalning ett måste. Egentligen gillar jag inte det, jag vill betala och vara klar, och hur kul är det att stå och pröjsa för en resa man redan gjort, när man väl är hemma igen? Men det är ett senare problem. Både jag och Hossam känner att vi verkligen måste ner. Det går liksom inte annars.

Med min samlade semester + lite flex (som jag hoppas att jag har när väl december är här), blir jag borta tre veckor, medan Hossam det lyllot får tillbringa över en månad i faraonernas land. Men det är han värd. Och jag är inte avundsjuk alls... (Men som ni alla vet, så skulle jag hellre skita i hemresan och stanna där, fast det gör jag ju inte - plikten kallar.)

Så, 13 december drar vi, och det blir både jul och nyår i Egypten. Jag hoppas på både Kairotid och Hurghadatid, däremot skippar vi nog Jordanien denna gången. Men det hinns med senare. Något säger mig att detta knappast är sista gången vi åker till Egypten.

Paus.

Efter ett par år som socionom på mer eller mindre dåligt fungerande arbetsplatser, har jag lovat mig själv att ta kroppen signaler på allvar. För ett par år sedan var jag ganska nära att gå in i väggen. Jag jobbade på ett skyddat boende för tjejer med hedersproblematik, och vantrivdes verkligen med organisationen, ledarskapet och arbetsplatsen i stort. Tidigt i anställningen kände jag att jag inte mådde bra, men ung och nyexad som jag var, och med den enorma portion envishet jag är utrustad med, harvade jag vidare i en ohållbar situation. Resultatet? Panikångest. Stressen höll på att äta upp mig totalt, jag hade huvudvärk, magont och ångest och såg ingen utväg. Så jag sa upp mig.

Likadant var det när jag arbetade som socialsekreterare förra gången, innan jag flyttade till Egypten. Organisationen fungerade inte, vi var underbemannade och jag var ny i socialtjänsten. Efter några månader grät jag okontrollerat, tårarna bara kom och jag var helt slutkörd. Räddningen blev en enkelbiljett till Egypten, där jag sedermera fann kärleken och hittade tillbaka till mig själv igen.

Och nu. Nu känner jag att det smyger sig på igen. Huvudvärken, de spända axlarna, tårarna, tröttheten. Jag rannsakar mig själv, ifrågasätter mig själv och min arbetsplats. Är det mig det är fel på eller är det organisationen? Jag vet inte. Fast jag tänker att jag egentligen är rätt person på fel plats. Jag vet att jag är en duktig socionom, att jag inger förtroende för de ungdomar jag möter och att det finns många kids där ute som gillar mig och som är nöjda med att ha mig som socialsekreterare. Mitt dilemma är nog att jag är alldeles för empatisk och emotionell, att jag har svårt att stå bakom beslut som jag inte vill fatta och inte håller med om, att jag slits mellan att vilja tillgodose ungdomarnas behov och att uppfylla förvaltningens önskemål och restriktioner. Det är ohållbart för mig.

Varje dag tänker jag på vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag blir stor och hur jag bäst ska använda min utbildning, utan att bränna ut mig själv.

Jag ska hålla mitt löfte om att lyssna på kroppen signaler, och efter en vecka med ihållande huvudvärk, sjuk trötthet och många tårar, har jag tagit en paus för att vila upp mig lite. Ett par dagar i hemmet trygga vrå kanske kan få mig tillbaka på banan igen. Jag hoppas det. Men visst känns det som ett nederlag att jag är där igen, och känslan av svaghet och att inte orka är tung. Hur kommer det sig att andra människor klarar av att jobba med myndighetsutövning år efter år? Hur klarar andra av att möta människor i kris och sorg varje dag? Hur ska jag bli bättre på att hantera mig själv i förhållande till jobbet?

Många frågor och just nu finner jag inga svar.

Ny bana.

Seriöst, jag funderar på att skola om mig. Vad ska jag bli när jag blir stor? Tips emottages tacksamt!

Skitsystem.

Jag undrar när jag ska lära mig att hålla käften, att inte gå händelserna i förväg och att vänta och se?

Det verkar kuka upp sig totalt med vår planerade Egyptenresa och jag gråter inte bara inombords. Jag behöver verkligen den här semestern, längtar efter min familj där nere och jag ser hur mycket Hossam saknar dem och behöver träffa dem.

Känslan av att inte vilja vara här blir knappast svagare när det strular. Jag känner mig fången i maskineriet, som att jag kvävs av chefer och byråkrati och som att jag verkligen går på sparlåga nu. Kanske är jag bortskämd (ja, jag är ju 80-talist och alla vet väl vad som sägs om 80-talisterna), jag har varit ledig en hel del de senaste åren, men känner det ändå som att jag drunknar i jobb, stress och rutiner. Har svurit på att aldrig bli en sådan person som trälar och sliter och som lever för fyra veckors semester på sommaren. Hellre döden.

Jag måste styra upp detta nu.

Ont.

Jag har haft sprängande huvudvärk i flera dagar och det verkar som att den har nått sin kulmen nu.

Please help me!

I min rastlösa kropp.

Ibland blir jag så jävla rastlös. När ingen har tid att leka med mig, alla är upptagna och kompisar inte svarar på sms. Hur svårt är det att lyfta luren och svara på ett "Hej hur är det?"..?

Irritationsnivån växer med den eviga jakten på flygbiljetter, komplicerade bokningssidor och oklarheter kring vilka datum jag kan vara borta egentligen. Nu tänker vi från 12/12 till 10/1 eller så, plus/minus några dagar. Jag letar överallt, har hittat en Lufthansabiljett som är hyfsad i pris och kanske bokar vi den. Först måste jag dock få klartecken kring semester. Och kanske, kanske kommer vi att åka en sväng till Jordanien när vi är i Egypten. Hossams kusin bor i Akaba och vi har en stående inbjudan dit. Det vore fantastiskt kul, speciellt om vi kan ta en tripp till Petra med. Jag vill ses så mycket av Mellanöstern som jag bara kan!

Ramadan är slut och det är dags för el Eid - fest i dagarna tre. I Kairo är det kalas, familjerna träffas och firar tillsammans, ger varandra presenter och äter god mat. Förra året var vi i Hurghada, men åkte upp till Kairo under sista dagen av el Eid. Hela familjen var samlad och det var första gången jag träffade alla mostrar, kusiner och morbror. Minns än hur trött i huvudet jag var efter att ha suttit med familjen i flera timmar och hackat mig fram på min lilla arabiska jag kunde då. Och jag minns fortfarande hur fascinerade Hossams mostrar var av den rödhåriga skandinaviska uppenbarelsen som satt i vardagsrummet och skojade med Hossam på arabiska. Jag saknar dem.

Men snart, Inshallah, snart är vi där igen. Jag kan bara föreställa mig hur det kommer att vara att landa på Cairo International, bli hämtad av morbror och mamma och att skumpa fram i rusningstrafiken på väg mot 6th October City igen. Att vara hemma hos svärmor, tissla och tassla med lillasyster, äta ljuvlig egyptisk mat, titta på egyptisk tv igen och bara ta det lugnt. Långt bort från jobb och stress, med en hel månads ledighet framför mig. Lycka! Strosa på gatorna i Kairo, röka shisha och dricka ahwa på café i Down Town, ta bussen till Hurghada och se Röda Havet och bergen igen. Risken är stor att jag inte alls vill komma tillbaka till Sverige...

Livet är här just nu dock och vi har det bra i denna delen av världen med. Så länge vi är tillsammans.

Finally Friday!

Fantastiska fredag är här och jag har faktiskt haft en ovanligt bra dag på jobbet (även om jag hade ett riktigt ångestmöte på sjukhuset på morgonen och en gråtande tonåring på eftermiddagen). Det är tufft att ha ett jobb där man sällan får någon bekräftelse eller ser några "resultat". Men ibland räcker det med så lite, som till exempel när en ungdom säger att jag är bra att prata med, att hon/han litar på mig eller känner sig trygg i mitt sällskap. Eller som den där mamman som brukar krama om mig när jag går och säger att hon gillar mig. Eller när en ungdom som har trasslat mycket plötsligt börjar lämna negativa drogtester, eller när en segdragen placering går igen, eller när man äntligen har blivit klar med en ångstframkallande och omfattande utredning, eller är en kollega säger bra jobbat!

Ibland måste jag verkligen påminna mig själv om att jag faktiskt gör ett bra jobb allt som oftast, trots besparingstider, riktigt tuffa ärenden och omfattande problem i familjerna. Och jag måste faktiskt få särskilja mig från Socialtjänsten ibland. Bland det värsta med mitt jobb är när jag tvingas sitta och rapa upp floskler som jag inte ens tror på, eftersom jag måste gå enligt mina överordnades linjer ibland. Sådant är jobbigt - att gå emot sig själv. Maktlöshet.

Men nu är det fredag, jag röker en shisha och funderar på att lägga mig på sängen en stund och läsa en bok. Jag ser fram emot en helg med Hossam, sovmorgon och kompisar. Mer än så blir det nog inte så här sista veckan innan lön, men ärligt talat så är det precis vad jag vill och och behöver. Inte mer.

Höst hos mig.

Återigen påminns jag om hur mycket jag faktiskt älskar hösten. Speciellt soliga mornar, när kylan biter i kinderna och löven matchar min gula mössa. Då blir jag glad. Jag älskar att vara ute när det är lagom kallt, men har visst glömt bort det i all min iver och längtan efter ökenklimatet. Sverige är fantastiskt på hösten!

Kanske är det mitt norrländska påbrå, en infödd försmak för kyla och långkalsonger som gör det. Kanske är det de senaste årens frånvaro av höst som gör sitt till. Förra året svettades jag nere i Egypten hela hösten, och under de senaste fem åren har jag bara varit hemma en höst. Och så denna då.

Jag minns att jag saknade hösten förra året. Att jag längtade efter att gå på Vasagatan och sparka i löven i Allén, att sitta på café och dricka en kopp te med honung i och att kura upp i soffan och titta på film på kvällen. Det är något speciellt med det.

Sedan när regnet och blåsten kommer och när vintern smyger sig på, då vill jag inte vara här längre. När ingen jacka i världen skyddar mot den märgbitande kylan och när inget paraply är starkt nog för att stå emot vindarna i Göteborg, då vill jag bort igen. Till Egypten, till värmen, till solen.

Fayrouz.

Jag älskar verkligen Fayrouz. Kanske döper min framtida dotter efter henne. Man vet aldrig.

Yacoubians hus.

Kommer ni ihåg att jag boktipsade om Yacoubians hus; en berättelse av Alaa Al-Aswany, som utspelar sig i ett hyreshus i Down Town Kairo, där människoöden möts och det egyptiska samhället granskas i sömmarna? Boken är en dyster och sarkastisk skildring av ett Egypten som har tappat fotfästet och där de forna glansdagarna är förbi.

Historien finns att hyra på dvd nu och det är precis vad jag och Hossam gjorde igår. Så istället för tipsa om boken igen så lägger jag in ett gott ord för filmen.

Gatumiljöer från Kairo, slingrande arabiska (jag förstår, jag förstår!), tragiska livsöden, och för mig en rädsla att de som ser filmen ska få en mycket negativ bild av Egypten.

Det är ett korrupt land, folk är sjukt fattiga, klasskillnaderna är enorma, man kan inte lita på någon, en del kvinnor är förtryckta, det finns militanta islamister - jag erkänner det. Men att samla alla i ett hus och att trycka ihop all skit på knappt tre timmar, det känns inte rättvist. Jag vill inte att ni som ser filmen ska tro att det är den enda verkligheten i Egypten. För det jag saknar är den positiva andan och livsglädjen bland människorna som älskar sitt land, som inte alls drömmer om Europa och som lever, frodas och dör i sitt land. De finns också. I mängder.

För den egyptiska publiken blir filmen ett kritiskt inslag i samhällsdebatten, en känga i baken på regeringen och en ventil för missnöje. Men för den som inte känner till landet väl, kanske aldrig har varit där och redan har fördomar som arabländer i allmänhet eller Egypten i synnerhet, blir det snarare vatten på kvarnen.

Vad tycker du?

En ny vän.

Kvibergs marknad och återigen är det som att vara utomlands. Jag fick ett par örhängen och en kylskåskamel av en egyptier och skaffade mig en ny kompis - treåriga Maryam. Världens sötaste blandunge - häften svensk och hälften egyptisk, och som vanligt när jag leker med barn blir jag fascinerad över att de diggar mig så mycket.

När vi först träffade Maryam och hennes pappa, stod hon gömd bakom saluståndet och morrade. Ett par timmar senare satt hon i mitt knä på spårvagnen och ville inte riktigt säga hejdå. Vi varvade arabiska med svenska, matade duvor vid centralstationen, skalade banan och pratade om livet. Och höll varandra i handen hela vägen från Kviberg till Hisingen. You bet att folk trodde att hon var min söta dotter (fick till och med en kommentar av två snubbar på hållplatsen). Rätt skoj att få leka mamma en timme eller två.

Mina tankar går till min andra treochetthalvtåriga kompis Selma. Sockersöt hon med. Det är något speciellt med barn i den åldern!

Kontrasternas stad?

Fredag, ljuva fredag. Har haft en tuff vecka och har svårt att lämna jobbet för helg. Idag känns det som att jag bär hela världens bekymmer på mina axlar. Livet är orättvist och vissa drabbas så jäkla hårt. Vart finns rättvisan?

Fika hos gravida Hanna, middag i Hammarkullen hos två egyptier (och jag svär, det var som att vara i Egypten!), med asgod mat och baklawa. Jag fascineras över kontrasten mellan Kungsladugård och Hammarkullen och tycker att det är oerhört märkligt att staden ser så olika ut bara en halvtimmes resa med spårvagnen. I Hammarkullen hör man knappt någon svenska, barn av alla dess färger leker ute på gården, tanter i higab och gubbar i galabeya pratar med varandra på all världens språk, och det är nästan som att vara utomlands. Kungsladugård kan å andra sidan knappt bli mer svennebananigt.

Göteborg - kontrasternas stad?

Reseplaner.

Egypten. Sitter och letar flygbiljetter för den planerade resan i december. Priserna varierar mellan 7000 och 9000 tur och retur för två personer. Jag hoppas att vi kan vara borta fyra veckor, och med julledigheter, åtta semesterdagar och några dagars flex ser det ut att faktiskt kunna fungera. Någon dag hit eller dit avgör flygpriserna och jag vill verkligen hitta den billigaste biljetten med de kortaste väntetiderna. Vem vill uggla på en flygplats någonstans i Europa i flera timmar?

Samtidigt vill jag inte offra lediga dagar på att vara hemma när jag kan vara i Egypten, likväl som jag antagligen kommer att vilja ha åtminstone en dag hemma innan jag börjar jobba igen. Omställningen är stor nog som den är och att komma hem på kvällen, för att sedan börja jobba klockan åtta dagen efter är rätt jobbigt.

Jag vet inte. Att hitta flygbiljetter på nätet är en djungel, även om man använder sig av sökmotorer så som pricerunner eller prisjakt.

Tänk vad underbart med fyra veckor i Egypten! Ett par veckor hos familjen i Kairo, caféhäng i Down Town, besök på marknader och promenader längs Nilen. Två veckor i Hurghada med vänner, sol och bad, dykning och middag på El Hafny. Ma'shallah! Jag blir nästan tårögd bara av tanken på att få komma "hem". Svärmor, syster, mostrar och morbror, mormor, kompisarna och bara att få vara i Egypten. Hur tufft blir det inte att komma tillbaka till Sverige efter det? I januari dessutom...

Glömmer aldrig hur jobbigt det var att landa i Göteborg i vintras, klockan tio på kvällen en kall februarikväll. Viktor hämtade mig på flygplatsen och det var en total chock att befinna mig i Sverige igen. Men då var då och skillnaden denna gången är att Hossam är med mig. Aldrig mer att vi ska vara ifrån varandra så! Det är verkligen helt fantastiskt att vi är tillsammans varje dag och jag är så tacksam för detta. Habibi!

Så jag och habibi drar förhoppningsvis till Egypten om bara några månader, och sedan är det nya tag hemma i Sverige igen.

Behov.

Så jävla trött fortfarande. Och hungrig. Och sugen på sötsaker.

Help!

Zzzzzz...

Dream dream dream...

Varje morgon när jag går till jobbet drömmer jag lite om att istället för att bege mig mot socialkontoret, gå och sätta mig på ett café med en god cappuchino, dagstidningen och kanske en croissant eller så. De dagar då solen värmer lite tänker jag mig en uteservering på någon bakgata, helst i Barcelona eller någon annan vibrerande storstad, och när det regnar och är kallt ser jag ett immigt fönster på ett litet fik framför mig, kanske någonstans i Paris. Där vill jag sitta och filosofera, bläddra i tidingen och titta på folk. Och bara vara. Njuta.

Men istället styr jag stegen mot jobbet, tar på mig teflonkostymen innan jag låser upp min kontorsdörr, slår på datorn och sätter mig i stolen för att lyssna av min telefonsvarare.

Och mina drömmar kan ingen ta ifrån mig.

Grönt är skönt.

När jag kom hem från bio och fika igår hade min käre make möblerat om i lägenheten. Och städat. Vi bor ju rätt så trångt och det finns inte direkt obegränsat med möbleringssätt i vårt kombinerade sovrum/vardagsrum, men sättet han hade ställt möblerna på var faktiskt helt nytt för mig. Och då ska ni veta att jag har provat alla möjliga konstellationer innan. Kul med förändring!

Jag önskar mig dock fortfarande en bäddsoffa och tänker på hur mycket yta vi skulle kunna frigöra om vi inte hade både soffa och säng i rummet. Då skulle vi kanske kunna ha ett litet skrivbord med. Jag har länge velat ha ett snyggt gammalt skrivbord, även om min studietid uppenbarligen är förbi.

Något jag drömmer om är att ha en massa gröna och fina krukväxter, men eftersom mina fingrar är så långt ifrån gröna som det går, och jag oavsiktligt dödar varenda liten levande planta som kommer i min väg, har jag konstaterat att det nog inte är någon idé. Nu har vi ett stackars myrtenträd som vi fick i bröllopspresent, och att det är ett vårdträd skrämmer mig lite, med tanke på hur risigt det ser ut redan. Hoppas att parallellerna med vårt förhållande är små...

Det är länge sedan jag har haft friska krukväxter, och sedan jag flyttade till ettan har det verkligen gått utför. Några krukor hade jag med mig hit, men de dog rätt snabbt. Dödsstöten kom när jag hyrde ut min lägenhet till min kära vän M, och glad i hågen insåg jag att det finns andra än jag som inte kan ta hand om krukväxter (hehe, sorry M!). Förr i tiden hade jag till och med min kompis Lina, som brukade vattna mina blommor varje gång hon var på besök...

Märkligt nog undrar jag hur min brist på blomsterkompetens har uppstått. Jag har en mamma som har en prunkande trädgård och sjukt gröna fingrar, en syster som verkar vara helt kapabel till att odla och sköta om grejer, en bror som åtminstone har någon krukväxt och en pappa som jag tror är normalfungerande på blomsterfronten. En missad gen kanske..?

Latjo lördag.

Bärs på Andra Långgatan - evigheter sen och vilken underbar känsla!

Det är något speciellt med att gå ut på krogen så sällan, när jag väl gör det är det helt fantastiskt!

Baksmällan på bio, med min kontakttjej. Hoppas på att slippa en sådan imorgon.

Fredagsgrin.

Alltså, plötsligt känner jag mig bara så jävla sur och grinig. Jobbiga morsor som bara är tykna, regn regn regn och så lite stormvind som nästan får mitt paraply att blåsa bort. En lägenhet som inte verkar ha sett en dammsugare sen Jesus gick på vatten, och en disk som bäst avklaras med ett stort skynke över.

Nej.

Längtan.

Jag är sjukt peppad på helg nu. Fredag imorgon och sedan ser jag fram emot att soooooova, gå på bio med min emotjej, ta en bärs på Andra Lång (evigheter sedan!), träffa lille Viktor och bara ha det gott! Imorgon ska jag gå ut och äta med mina kollegor. Dock är jag lite bitter över att de har valt en restaurang där maten kostar typ 200 spänn. Hutlöst!

Näsan över ytan!

Min nya karriär?

När Hossam var i videobutiken och skulle hyra film fastnade han för de nya filmerna om Che Guevara, med Benicio del Toro ni vet. Han frågade killen i kassan om filmen är på engelska om eller om det finns engelsk textning. Javisst! sa han.

Fast det gjorde det ju inte, så jag har översatt halva filmen, innan vi båda typ dog av tristess och jag av hesa stämband. Anus.

Spanska med svensk text blir till engelska, och när Che snackar armétjafs tappar han bort mig helt.

Kan förövrigt säga att det inte är första gången jag översatt film. När vi såg Flyga Drake översatte jag hela filmen, likaså när vi såg en tysk rulle, The Hotel.

Dubbare - ny karriär kanske?

Working girl.

Men annars då, vad händer en tisdag som denna? Tio timmars arbete, massa action på jobbet och en rätt så trött madame i soffan. Morgonen började med att jag och min kollega assisterade (jahaja) vid ett polisingripande. En pappa blev inhämtad till förhör och socialsekreterarna var med för att ta hand om barnen. Så kan det gå.

Tänkt, för några år sedan fantiserade jag lite om att bli polis. Att vara tuff i uniform och att kunna göra någon skillnad i människors liv. Men sedan så valde jag socionombanan istället, skaffade mig ett par blommiga inneskor och trodde att jag på så vis kunde göra någon skillnad. Make a difference liksom. Två bittra år efter avslutad utbildning, inser jag dock att jag knappast har den makten att förändra, utan att jag snarare har inlemmats i systemet och blivit en av dem. Soctanterna. Och att jobba som polis verkar lika otacksamt och slitigt det, och dessutom mer riskfyllt, så jag är glad att jag inte valde den banan.

Jag överdriver nog lite. Det har inte varit två bittra år sedan jag tog socionomexamen. Däremot har det varit ett tufft år, för under nästan ett helt år gjorde jag ju något helt annat och höll mig borta från socialt arbete. Men de socionomjobb jag har haft har alla varit oerhört tuffa och krävande. More or less alltså, och mången gång frågar jag mig själv om detta verkligen är det jag ska syssla med.

Ny planer efter nyår och jag är peppad till max. Vad det blir avslöjas under hösten, för just nu är inget direkt spikat. Inte på papper i alla fall.

Vänta och se.

Oink.

Någon på min arbetsplats har svininfluensan. Kul.