F R E D A G

Sedan tidig morgon har jag haft en sprudlande Friday Feeling, samtidigt som jag varit smått chockerad över att det faktiskt är helg igen. Vart tog veckan vägen?

Nu känner jag mest för att gå ut på krogen och slå klackarna i taket - eller att åtminstone gå till ett trevligt ställe och dricka ett glas rött. Suget efter rödvin har varit sjukt starkt idag, precis som det var förra fredagen. Om jag hade haft en mer frekvent alkoholkonsumtion hade jag kanske oroat mig, men det behöver jag inte göra nu, jag är helt enkelt sugen på att känna smaken av rödvin och inte effekten av det.

För att späda på fredagskänslan lite lyssnar jag på lite Mattias Alkberg medan jag nedtecknar en anonym anmälan om missförhållanden i hemmet. Tjo!

Trök.

Läste någonstans att denna veckan är den vecka då folk är som mest omotiverade och slöa på jobbet.

Jag instämmer.

Nedräkning.

Jag har nedräkning och i min kalender står det att det är 45 dagar kvar till avfärd. Och med tanke på hur himla fort dagarna går så skulle det inte förvåna mig om vi står där på flygplatsen i Kairo imorgon och möts av mama, Nada och resten av familjen. Kan ni fatta?

Det är snart sju månader sedan jag var i Egypten senast och det känns som evigheters evigheter sedan. Snart har jag varit i Sverige lika länge som jag bodde i Egypten. Jag känner mig fortfarande stundtals väldigt splittrad och förvirrad, en dragkamp mellan två diametralt olika kulturer gör sig ständigt påmind och jag kan ärligt säga att det är ofta som jag känner att jag inte har den blekaste aning om vart jag ska ta vägen. Kanske kommer resan i december att bringa klarhet i frågan? En semester i Egypten och en retur biljett till Sverige. För just nu är ju Sverige hemma trots allt.

Pass.

Idag är jag lite stolt över mig själv, då jag äntligen fått tummen ur och varit hos Polisen och beställt ett nytt pass. Inte för att jag ska resa än på ett tag, men jag vet hur det kan bli annars - jag kommer på en dag innan jag ska åka att mitt pass inte är giltigt längre. Namnbytet vet ni.

Passfoton är alltid en grej för sig. På de första bilderna lyckades jag se ut som att jag inte hade sovit på en vecka, följt av ett par bilder då jag tittade upp allt för mycket (i ett fåfängt försökt att reducera de mörka ringarna under ögonen genom att rikta belysningen). Slutligen blev det ett foto som var rätt okej tror jag. Hur slutresultatet ser ut får jag se om en vecka. Det kändes rätt märkligt att lämna fingeravtryck dock, jag är paranoid vad gäller detta och vill helst behålla mina prints för mig själv.

Slutligen måste jag säga att jag verkligen gillar mitt nya namn - mixen mellan det svenska och det arabiska är suverän och jag skulle aldrig vilja byta tillbaka. Mest för att jag är glad och stolt över samhörigheten med Hossam förstås. Vi är ju en familj.

Mellanlandning.

Det känns som att jag skolkar från jobbet, men faktum är att jag mellanlandade hemma efter en föreläsning i morse, har ätit lunch och ska strax iväg på ett möte i stan. Konstig känsla bara att få gå hemma och skrota en stund mitt på dagen, det är ju inget jag är direkt van vid.

Solen skiner, luften är klar och min käre make konstaterade att det är VARMT idag. Ya salam, det är nio grader och han tycker att det är varmt. Snacka om att människan är förunderlig som anpassar sig så snabbt!

I Egypten är det fortfarande drygt trettio grader. Jag önskar att den värmen håller i sig ett par månader till, men jag vet bittert nog att det knappast kommer att vara så varmt och gott när vi kommer ner. Snarare kring tjugo, med riktigt kyliga nätter. Men, trots allt så skiner ju solen i Egypten nästan varje dag, och det är antagligen det som vi båda mest behöver - lite sol på näsan och värme i själen.

(Kompott.)

Igår bjöd vi in till egyptisk middag. Hossams (egyptiska) kompis med (svensk) fru, samt deras två barn var här, och dagen till ära gjorde jag ma'shi - vinbladsdolmar. Det är lite pilligt att göra och tar ganska lång tid, men är ack så gott när det är färdigt. (Dessutom är det alltid lika kul att imponera på egyptierna med att jag, el swedeya, kan laga ma'ashi.) Hossam lagade till basmatiris med kanel och kardemumma, räkor, jag gjorde tahina och Hossam friterade kyckling. Festmåltid! Till det pimplade vi alkoholfri cider och cola. Det är gött med en alkoholfri atmosfär i hemmet tycker jag.

I fredags drack jag dock två glas rödvin hemma hos Hanna, vilket slutade med att jag kom hem med svart nagellack på fingrarna. Mycket märkligt. Nu ser jag emo ut och blir lika förvånad varje gång jag ser mina händer. Konsekvensen av alkohol månne?

Fredagen bjöd även på bebishäng efter jobbet (åh, minnet av denna datakurs får mig att våndas): min vän H fick en son för en månad sedan typ (är det verkligen så länge sedan?) och han är ju söt som få. Även om jag generellt sett diggar lite större bebisar med och finner nöje i att kunna interagera och kommunicera, så är det ju något speciellt med de där små värnlösa sakerna. Minihänder, minifötter och hela kittet.

Jag och Hossam lyxade till det lite och åt thaimat på Andra Lång med i fredags - vi hittade ett ställe som hade 100 procent halalkött (ägaren hade varit på hadj till Mecka förra året), till Hossams lycka. Vanligtvis får han äta fisk eller vegetariskt när vi äter ute, så det var gött för honom att få peta i sig lite lahmah.

Mellan allt socialiserande till höger och vänster har jag sovit som en stock. Jag antar att det faktum att jag kunde sova till kl 13 igår och sedan vara helt utmattad igen vid midnatt, betyder att jag faktiskt behöver sova. Har känt mig utpumpad de senaste veckorna och har gått omkring med en ständig känsla av sömnbrist.

Kort och gott kan min helg sammanfattas med en god blandning av nytta, nöje, vänner och vila.

Datahelvete.

Datautbildning och efter tre timmar på en obekväm stol framför en bärbar dator med världens tråkigaste dataprogram, är min koncentrationsförmåga ungefär lika hög som... jag vet inte vad. Finner inte ens ord för hur jäkla rastlös och uttråkad jag är just nu.

Det kryper i kroppen, axlarna värker, huvudet kokar över och jag förstår inte syftet med att jag ska lära mig vartenda steg i att göra ett omedelbart omhändertagande enligt LVU. Att ett sådant görs är rätt ovanligt, och skulle jag hamna i den situationen den närmaste tiden, så finns det säkert någon som kan hjälpa mig med detta. Ya rab, ge mig styrka tack!

Fredag idag och jag hoppas att the Friday feeling ska infinna sig snart. Annars är risken stor att jag kilar hem direkt efter jobbet och går och lägger mig och sover av ren utmattning. Och så vill jag ju inte att det ska bli.

Fredag är ju ändå ljuva fredag.

På sniskan.

Jag är fortfarande sned på detta jävla rasistiska samhälle vi lever, arg över orättvisorna i världen, trött på ignoranta och inskränkta människor, och är nog allmänt grinig idag.

Varför kan inte saker och ting bara bli bra? Varför faller saker på ända så fort tillvaron börjat räta upp sig?

I en värld utan kärlek.

Det rådande samhällsklimatet och debatten/hetsjakten på muslimer gör mig fullkomligt illamående. Sverigedemokraterna debatterar i Aftonbladet, kommentarerna väller in och Maud Olofsson sätter ned foten. Men vad innebär allt detta för Sveriges alla muslimer och de som lever i muslimska familjer? Hur påverkar detta gemeneman, som sitter på bristfälliga kunskaper om islam och vad det innebär att vara muslim? Hur inverkar detta på de rasistiska strömningarna som drar genom landet?

Är min man en terrorist bara för att han är muslim? En potentiell våldtäktsman, som egentligen bara är intresserad av att komma till Sverige och leva på bidrag? En våldsälskande, förtryckande man som egentligen borde sändas tillbaka dit han kom ifrån? Och vem är jag då, som svensk kvinna i en relation med en muslim - är jag förtryckt och kuvad?

Ibland skäms jag för att vara svensk, för att vara västeuropé, för att vara människa. Jag skäms för mina grannar, mina landsmän och alla de idioter som befolkar detta land. Hur kan människor som inte har någon som helst kunskap om islam ens uttala sig? Hur kan man säga att islam saknar kärleksbudskapet, när hela religionen och den islamska filosofin osar av kärlek och omtanke om andra?

Jag har aldrig mött ett mer omtänksamt folk än egyptierna - varav majoriteten är muslimer. Till skillnad från kyliga svenskar får man en hjälpande hand på bussen om man behöver, människor bryr sig om varandra på ett ärligt och uppriktigt sätt och familjen är en självklar del i vardagslivet på ett annat sätt än vad det är i Sverige. Här ser man barn och ungdomar som spottar på sina föräldrar, föraktar dem och skiter i dem - något som jag har mycket svårt att tro att en egyptisk ungdom skulle göra i samma utsträckning. Kanske är jag ute på svag is nu, och jag inser att jag gör som Jimmie Åkesson och generaliserar den svenska kulturen och det sk. svenska beteendet. Men det är inte konstigt att en debattartikel som Jimmie Åkessons, och den efterföljande diskursen, gör mig oerhört upprörd. Hans artikel är ett enda stort påhopp på en omfattande och heterogen grupp människor.

Vem är en muslim? Är det per automatik någon som har sitt ursprung i Mellanöstern? Fel. Bara ca 20 procent av världens muslimer härstammar från Mellanöstern. De största muslimska befolkningarna finner man i Asien, som i länder som Indien och Indonesien. Av världens befolkning är nu ca 25 procent muslimer, och islam är den snabbast växande religionen. Efter kristendomen är islam välrdens näst största religion. Och jag hoppas att människor, i och med islams utbredning, kommer att sprida kärleksbudskapet, komma varandra närmre och överbrygga alla fördomar som idioter som Jimmie Åkesson och co. har.

Den dagen det visar sig att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen, och då de inte får några mandat i Sveriges kommuner och landsting, den dagen kommer jag att vara stolt över mitt folk och över det faktum att jag är född svensk. Fram tills dess spottar jag på alla Sverigedemokrater och ber om att de ska bli upplysta och öka sin kunskap om det som skrämmer dem så fruktansvärt mycket. Allahu akbar och kärlek åt folket!

Yta.

Jag är less på mitt hår och funderar på att klippa mig. Varför händer alltid samma sak när jag har antydan till långt hår? Plötsligt förbrukar jag gummisnoddar och klämmor i en rasande fart, har alltid en tofs eller liknande och har nästan aldrig håret utsläppt. What's the point liksom?

När jag tittar på kort från förr tycker jag alltid att jag är som finas när jag

1) Har dreads.
2) Har superkort lugg.
3) Har lite kortare hår.

(Fast å andra sidan tycker jag nästan alltid att jag är snyggare på kort än vad jag är i verkligheten - är inte det konstigt så säg?)

Nu har jag svinlång lugg, den räcker nästan till ögonbrynen och long gone är den där kortkorta lilla luggen som jag haft i flera år. Jag vet inte om jag ska spara ut den, eller om jag ska klippa den igen. Kort lugg är ju lite av mitt signum. Håret räcker till axlarna nästan, men är tunt och slitet som vanligt, och jag leker med tanken på att klippa page eller så. Eller att klippa upp det i nacken men att ha det längre fram. Det var länge sedan jag hade en sådan frisyr.

Fast mest av allt längtar jag efter mina kära dreadlocks. Det var nog min bästa frisyr genom tiderna, även om jag vet att folk omkring mig hade delade meningar om det. Jag har i alla fall aldrig känt mig snyggare än jag gjorde då, och det är ju vad jag tycker som räknas. Kan dock bara föreställa mig vad familjen i Egypten skulle säga om jag skulle komma dit som en rastabrud. Fast när jag tänker efter så kan jag säga been there, done that. Haft dreads i Egypten alltså. Och visst, folk kollade, kanske inte mer än vanligt men blickar fick jag allt. Men det var nog mest för att jag är så snygg. (Självironi AB).

Trettio (eller snarare tjugonioochetthalvt).

Idag fyller jag tjugonioochetthalvt. Det kanske i sig inte är så mycket att fira, för egentligen är det nog tjugo år eller så sedan jag slutade lägga vikt vid det där extra halvåret. Nu är det ju snarare tvärtom - jag vill vara så ung som möjligt så länge jag bara kan.

Men om sex månader fyller jag alltså trettio år. 30. Kan ni förstå? Min bild av en trettioåring har absolut förändrats sedan jag själv var tonåring eller i början av tjugoårsåldern. Tidigare tänkte jag att någon som var trettio egentligen var svingammal, och att jag själv vid den åldern skulle ha man, barn, hus och hund (inte för att jag ens gillar hundar speciellt mycket...). Det var liksom den bilden av vuxenlivet som förmedlades från omvärlden. Men nu inser jag ju att det absolut inte behöver vara så. En trettioåring kan se ut hur som helst, göra vad som helst och leva vilket liv som helst. En del har hus och barn, andra bor i en ryggsäck, vissa jobbar fast på fabriken sedan tio år tillbaka, medan andra fortfarande pluggar. Att fylla trettio behöver inte innebära att livet är slut och inte heller att man har en vuxenstämpel i pannan. Visst är man vuxen när man är trettio, och egentligen långt innan med, men vuxen är inte längre likamed tråkig.

Jag har tänkt på det här med ålderskriser, och till höger och vänster frågar folk mig om jag har någon trettioårskris. Vadå? undrar jag och menar att för mig har snarare hela livet varit en kris och att jag fyller just trettio egentligen inte är mer speciellt än att fylla tjugonio. Jag är ju samma nu som jag var när jag fyllde både tjugosju, tjugoåtta och tjugonio. Enda skillnaden är någon fler rynka, ett par gråa hårstrån och att jag har kommit längre i livet. Sedan jag var exempelvis tjugosju har jag tagit socionomexamen, arbetat med lite av varje, bott utomlands, gift mig och så vidare. Så visst händer det grejer.

Jag tror att de som får stora ålderskriser är de som inte känner sig nöjda med livet hittills. De som kanske önskar att de hade rest mer, bytt jobb, bjudit ut sin drömkille, och så vidare. De som inte känner att de har uppnått vad de hade föresatt sig innan en viss ålder och de som tror att livet faktiskt tar slut bara för att man blir trettio. Jag är inte där alls. Tvärtom är jag mycket nöjd med vad jag har gjort hittills i mitt liv.

Till dags datum har jag utbildat mig (har två utbildningar till och med), rest och bott utomlands, haft ett par relationer bakom mig (av varierande kvalitet), haft många olika arbeten och provat på olika saker, haft det jäkligt roligt och sjukt jobbigt, mått väldigt bra och väldigt dåligt, gjort aktiva val i mitt liv över vilken väg jag ska följa, gift mig med en man som jag verkligen vill leva med och bilda familj med. Och så vidare. Det enda jag kan känna att jag saknar är familj, att jag vid trettio års ålder inte har några barn. Men å andra sidan kan jag ju lika gärna få barn när jag är trettioett eller trettiofyra med, för den delen. Det kommer när det kommer, Inshallah.

Och visst hade jag kanske tänkt att jag vid den högaktningsvärda åldern trettio år, skulle ha ordnat upp en stabil ekonomi, en schyst bostad och en bra pensionsförsäkring. Sanningen är att jag inte har något av det för tillfället, men kanske kanske är det just det som får mig att känna mig lite extra levande. Jag har fortfarande saker att sträva efter.

Söndag.

Det är söndag och jag vaknade redan 9.30. Tidigt tycker jag för att vara söndag, och innan Hossam ens slagit upp sina bruna, hade jag hunnit vara ute och gå i en timme, äta frukost samt diska. Solen skiner och det är så där lagom, mysigt kallt som det kan vara ibland. Då älskar jag vintern och Sverige. (Inte för att det är vinter riktigt än, det är ju bara oktober.)

Lyssnar på Hossam Habib och blir Egyptensjuk som vanligt. Vi spelade den låten mycket både i Hurghada och i Kairo. Så fort jag hör den slungas jag tillbaka i tiden och riktigt känner hur Egypten strömmar i mitt blod - love it!

Igår vaknade vi vid 12 av att Hossams telefon ringde. Det var hans kompis, som lämpligt nog befann sig på vår gård tillsammans med sina två barn, i väntan på att hans fru skulle vara färdig hos frisören. Och gästvänliga som vi är så bjöd vi så klart in dem på kaffe. Det var mycket trevligt, trots att jag inte åt frukost förrän klockan 16.30 igår. Knasigt. Det är roligt att träffa människor som är i liknande situation som jag och Hossam - blandade par som själva gått igenom exakt vad vi kämpar med just nu. Hossams kompis (från Mansoura i Egypten) och hans fru har nu två barn tillsammans och lever i Sverige sedan några år tillbaka.

Och som min mamma säger, Rom byggdes inte på en dag, när jag tjatar om att flytta till större bostad, köpa ett hus, emigrera till Egypten eller skaffa fyra barn. Det är ju sant, tålamod och insikt om att saker och ting tar tid. Och så länge man inte ens vet exakt vad man vill är det kanske lika bra att ha lite is i magen, att ta dagen som den kommer och att se åt vilket håll vägen leder.

Blubblubblubb.

Jag tror att jag är helt jävla addicted. Röker som en borstbindare varje dag och blir nästan lite grinig om jag inte får min dagliga shisha. Hur gick detta till?

Att börja röka vid 27 års ålder (ja, det var så gammal jag var när jag köpte min första vattenpipa och började röka mer eller mindre varje dag), är inte det löjligt? Sedan jag kom hem från Egypten i februari har jag rökt i princip varje dag och när sedan Hossam kom i maj, och hade slutat röka cigaretter, har vi nog rökt ännu mer. Inte bra alltså.

Tandläkaren frågade mig om jag röker eller snusar och vad svarade jag? Nej så klart. Jag snusar inte och röker bara cigaretter undantagsvis (illa, men det är gott till en sällsynt öl). Jag ser mig inte som rökare och vet inte ens om jag är beroende på riktigt eller om det bara är mysigt. Hårfin linje. Och att svara ja på en sådan fråga och tillägga att jag röker vattenpipa låter ju helt rubbat.

Men vi konsumerar en hel del frukttobak här i hushållet och att köpa tobak till vattenpipa är sjukt dyrt här i Sverige. Typ 70 spänn för ett paket som bara kostar ett par kronor i Egypten. Så gissa vad jag ska packa väskan full med när vi åker tillbaka till Sverige i januari?

Just det.

Tand.

Åter på benen, om än att alla påpekar att låter gôrförkyld (som man säger här i Göteborg).

I morse besökte jag farbror tandläkaren för första gången på typ tre år. (Tandläkaren visade sig förövrigt vara en man i min egen ålder, så farbror är väl lika illapassande som att kalla mig för socialtant). Jag har skjutit upp detta besök månad efter månad, mest för att jag har tänkt att det kommer att kosta en tusenlapp att kolla munnen. Men så fick jag ett tips av min kära Karin, och glad i hågen bokade jag en tid på gamla hederliga Folktandvården.

Nu är jag 250 kronor fattigare, en tandvårdsförsäkring rikare och har fått konstaterat att jag inte har någon karies eller några hål.

I love my teeth!

Lite bekymmer med en visdomstand (ska inte gå in på detaljer, men det inkluderar en flik av tandköttet och en liten inflammation), några små tandstenar och absolut inget mer. Och det här med tandvårdsförsäkringstjosan (Frisktandvård så fint kallat) är ju helt fantastiskt. Nu kommer jag att betala 45 kronor i månaden och för det får jag två undersökningar och den tandvård jag behöver i tre år (om jag har fattat det rätt). Visst, det blir ju 500 spänn om året typ, och med mina fina tänder så skulle jag säkert kunna gå till tandläkaren vart tredje år och betala bara för det, men det är ändå skönt att ha om nu något skulle hända (typ att jag måste dra ut en visdomstand eller något annat läskigt).

45 kronor i månaden gäller dock så länge jag är under trettio, och tandläkaren höll på att skämmas ögonen ur sig när han sa (fel) till mig att detta priset gäller nu fram tills du fyller femtio nästa år, sedan höjs det, Haha. Jag, femtio bast?

Jag skrattar så att jag dör. jag är ju bara tjugonioochetthalvt minus en vecka.

I sjukdomens kölvatten.

Förtvivlat kämpar jag för att vakna till ordentligt. Ögonlocken är tunga och huvudet likaså. Jag och min man vare uppe till halv fyra i morse bara för att vi hade det så himla mysigt, och eftersom jag vet att sjusovande på söndagen lätt leder till sömnbrist natten mot måndag, tvingade jag mig själv att gå upp när vaknade för någon timme sedan medan Hossam glatt snusar vidare. Den mannen har en förmåga att sova alltså.

Jag är friskare och piggare nu även om jag fortfarande känner mig något sliten. Var hemma hela fredagen, dog nästan av tristess och i min ilska och frustration råkade jag paja strömsladden till datorn helt och fullt så vi var datorlösa tills Hossam kom iväg och lyckades köpa en ny jävla sladd för 500 spänn. Kul investering till en dator som förövrigt är så kass att jag bara väntar på att det ska falla samman. Nej, det är verkligen dags att köpa en ny. Kanske skulle köpa en sådan där mini-laptop som finns överallt i affärerna nu. Bara någon tusenlapp och prestandan är ju mycket bättre än på den här gamla skrällen ändå. Frågan är ju bara om jag skulle få huvudvärk och damp av att kisa mot en microskärm och skriva på minitangenter. Kanske bättre att spara till en vanlig laptop istället. I så fall lär vi ju kunna köpa en om sisådär femton år. (Ja, jag är bitter.)

Förutom att ha varit arg och bitter över min sjukdom och den dumma datorn har jag under de tråkiga sjukdagar som gått, mestadels befunnit mig i Egypten. I alla fall mentalt sett. Jag fick ett sms av kära Elham här om dagen, som påminde mig om att det var ett år sedan vi träffades och påbörjade vår guidschool inför reseledarlivet. Nu kan jag ju inte direkt påstå att det är det jobbet jag saknar (även om det förstås var najs att få åka på båtutflykt och besöka pyramiderna titt som tätt), däremot är det ju ingen nyhet för någon att jag har mitt hjärta i Egypten. Så i min oförmögenhet att aktivera mig pga. sjukdom, har jag legat i sängen och tänkt på Egypten, saknat livet där och smidit planer för hur framtiden skulle kunna te sig ut. Sedan vet jag ju att planer verkligen aldrig blir som man har tänkt sig, men drömma och fantisera kan man väl få göra i alla fall. Jag känner för en nystart!

Sammanfattning: trött, friskare, tristess, muppig dator, frustration, bitter, drömmande. Det räcker om ni läser de orden.

Morr.

Jag är trött, luktar illa, irriterad och fortfarande sjuk.

Ta mig härifrån NU!

Sicko.

Hemma och sjuk och det är så jäkla tråkigt. Och nu i efterhand inser jag hur dumt det var att gå till jobbet igår, som att en sketen datautbildning skulle vara viktigare än att jag tar hand om mig själv när jag är sjuk! Egentligen blev jag sjuk redan i måndagskväll, kände mig bra krasslig under tisdagen och igår hade det brutit ut ordentligt. Idag har jag sovit till 11.30, har feber, sprängande huvudvärk, snuva, nyser hela tiden, har skrällande hosta och jag har allvarliga funderingar på om jag har drabbats av svininfluensan eller vad det egentligen handlar om. Förkylning bara?

Hossam har kokat soppa på mig, tvingar mig att dricka rykande heta muggar med citron och mynta, skäller på mig när jag vill äta choklad (han säger att man får högre feber av choklad, medan jag hävdar att det inte är sant. Åh dessa kulturella skillnader när det kommer till sjukdomar: ingen glass och ingen svalkande apelsinjuice så långt ögat räcker), och han tar hand om mig på ett bra sätt. Jag tillbringar mesta tiden i sängen under täcker, med raggsockar på fötterna och min gröna mössa neddragen över öronen.

Och jag drömmer. Drömmer om semesterresor, om fina hotell och vräkiga frukostbufféer, om långa vita stränder och inga måsten. Det är länge sedan jag var på en sådan semester, snart två år sedan. Då var jag, min syster och hennes gosse i Sharm el Sheikh och holidayade oss. Före det var det nog Thailand som var mitt senaste slappesemesterresmål, även om det inte alls var charterstyle. Känns som evigheter sedan. Fast om två månader drar vi till Egypten. Kanske inte på semester som så, men åtminstone får jag några veckors ledighet, sol på näsan och sand mellan tårna.

Så fram tills att jag är frisk så återgår jag till mina heta drycker, grönsakssoppan och dagdrömmarna under täcket.

I dimman.

Socialkontoret byter datasystem och jag tillbringar dagen med att klicka runt samtidigt som jag försöker memorera alla funktioner. Inte så lätt när näsan rinner, jag nyser stup i kvarten och huvudet känns som bly. Hade feber igår kväll och aningens feber i morse med, så egentligen borde jag ligga hemma i sängen och kurera mig, istället för att vara på jobbet och smitta mina kollegor. Men, missar jag denna utbildning lär jag ju få lida för det under kommande månader, då det nya systemet ska börja användas.

Jag biter ihop. Trots bitterheten över att jag glömde min lunchlåda i kylskåpet hemma och att jag tvingades att sependera ytterligar pengar på sushistället. Många bäckar små.

Atjo!

Ny karriär?

Jag sitter och surfar runt på olika dyksajter, hemsidor för dykcenter i Egypten osv., och känner hur det riktigt suger tag i min själ och i mitt hjärta. Längtar!

Fantasin flödar och tänk om Hossam kunde gå instruktörsutbildning (IDC eller liknande) till sommaren, samtidigt som han vid det laget antagligen kan prata rätt god svenska, då kanske han skulle kunna få ett bra jobb på något dykcenter som har mycket svenska gäster. Det vore ju fantastiskt!

Och jag då? Ja, ofta hör ni mig säga att jag vill jobba inom min profession oavsett om jag bor i Sverige eller i Egypten, men ärligt talat känns det just nu som att det kvittar. Jag kan lika gärna göra något annat (ärligt talat skulle jag gärna pyssla med något helt annat!), så kanske borde jag vidga mitt sätt att tänka för att komma på andra saker man kan jobba med i Egypten.

Bor man i Kairo finns det ju tusen saker att göra, och möjligheter till jobb inom många olika brancher. Men bor man exempelvis i Hurghada, så handlar det mesta om turism. Så hur skulle jag kunna jobba inom turismen på rätt sätt?

Reseledare, hotell, dykcenter, guide på utflykter osv. Vad mer kan man göra?

Tidigare har jag arbetat på dykcenter som säljare och receptionist, och ärligt talat så tyckte jag att det var rätt tråkigt. What's your shoe size? How many masks would you like? Ok, two persons on daily dive tomorrow then. Would you be interested in a night dive as well? Rövslickeri på hög nivå vill jag säga, speciellt med tanke på att jag jobbade på ett dykcenter på ett sjustjärnigt hotell, där gästerna förväntar sig det allra bästa.

Reseledare var skoj, men då handlar det om att hitta ett bra bolag att jobba för (vilket det förra bolaget inte var om du frågar mig). För mig är det viktigt att min arbetsgivare behandlar sin personal bra och ställer rimliga krav. Jag är en person som inte klarar av oorganiserade arbetsplatser och tveksamt ledarskap, oavsett om det är på ett socialkontor i Sverige eller på ett resebolag i Egypten. Och nackdelen med att jobba som reseledare är att det är säsongsvis, vilket innebär att arbetskamrater kommer och går. Förvisso finns det ju en del svenska reselbolag som har året runt till Egypten (medan de flesta bara kör under vinterhalvåret, märkligt nog).

Kanske borde jag gå någon liten turismutbildning, bygga en god grund för att kanske i framtiden göra karriär inom turismbranchen? Kanske kan jag och Hossam starta något eget när finanskrisen kommit till vägs ände och folk börjar öppna plånboken igen för resor? Med en socionomutbildning i botten lär jag ju ha en mycket god grund att stå på om jag en vacker dag skulle bli chef på något vis (muuahahahaaaaa!), och vara tvungen att deala med diverse personalproblem. Att ha läst en del psykologi är aldrig fel då.

Så här en söndag, med måndagens slit på socialkontoret framför mig, känns det rätt lockande att sadla om och arbeta med något som är mer positivt betingat. Vem är inte glad på semestern liksom?

Festligheter.

Att säga att jag är bakfull vore en lögn, men visst känner jag av att jag konsumerade alkohol igår. Märkligt nog känns det inte bra att dricka längre, och att jag bara köpte en halvflaska vin på systemet säger väl sitt. Döm om min förvåning när jag dessutom insåg igår att jag faktiskt blir rätt berusad på 375 ml vin - jag som tidigare kunnat dricka både en och två hela flaskor.

Födelsedagsfest hos Karin igår, och jag och Hossam var där tillsammans. Det är trevligt att gå på en skiva då och då, det blir allt mer sällan av någon anledning. Förr tyckte jag att det kom festinbjudningar titt som tätt och jag brukade själv ha tillställningar då och då. Men nu är det länge sen jag styrde upp något själv. Jag och Hossam har pratat om att ha fest, men jag vet inte. Tycker att det är lite jobbigt att vara värdinna och ha en massa folk i lägenheten faktiskt, och vi bor ju så himla litet. Dåliga ursäkter kanske, för det har ju inte stoppat mig förut.

Nästa helg verkar det som att det ska vara en egyptisk afton på galleriet där Hossam praktiserar. Jag vet inte om det är spikat, men om det är det så ska jag få äran att göra ma'shi, vindbladsdolmar. Eftersom att det är jag och Hossam som har kunskapen om egyptisk matlagning, så är det vi som ska fixa käket. Ma'shi, ris, potatis i ugnen, kyckling, tahina, sallad och säkerligen något mer som jag inte kommer på. Vi får se vad det blir och om det blir något.

Men en sak är säker: kapitlet i mitt liv som bestod av fester, alkohol och kroghäng är definitivt över. Och det känns så underbart skönt. På hedersord!

I ett annat liv.

Så är ännu en arbetsvecka förbi. Tiden går sjukt fort och det är nu tio veckor kvar tills vi åker till Egypten. Det kanske låter länge (och egentligen är det ju ganska lång tid), men att ha något att se fram emot gör verkligen susen. De dagar som känns mörka och tunga, blir lite lättare när jag tänker på att jag snart får flyga min kos. Det känns som evigheter sedan jag var där, och det är faktiskt nästan ett halvår sedan jag kom hem sist. Som sagt, tiden går!

Det eviga samtalsämnet i fikarummet är (förutom tvångsomhändertaganden) Svenska Hollywoodfruar. Och jag som aldrig tittar på tv och egentligen inte bryr mig, har känt mig helt exkluderar ur debatten om fru Ankas förehavanden. Så igår kände jag att det var dags att uppdatera mig lite. TV3-play blev det, och jag måste erkänna att jag är förstummad. Hur kan man vilja leva så som de gör?

Visst är det gött att ha pengar och en god ekonomi underlättar mycket, men finns det något man inte kan köpa för pengar så är det djup och innerlig lycka. Att den kommer från annat håll är min övertygelse. Med mina ögon lever dessa kvinnor rätt tomma liv och jag föreställer mig vilken ångest det måste skapa att alltid tvingas vara "perfekt", i rädslan över att bli övergiven. Sedan undrar jag även vilka män det är som egentligen tänder på dessa sönderblonderade, plastikopererade, trådsmala kvinnor? Det är för mig obegripligt.

Jag är så glad och tacksam över mitt liv. Över mitt stundtals sjukt påfrestande arbete, över att jag trängs i en etta med min man och över att det regnar ibland. Även om jag ofta gnäller, längtar efter annat eller inte känner mig nöjd, så skulle jag aldrig någonsin vilja byta med det liv som Hollywoodfruarna har. Aldrig.

Chicken.

Är inte min blogg rätt lam så säg? Tycker att jag sällan skriver något meningsfullt och sanningen är att jag blivit mycket mer restriktiv med vad jag faktiskt lämnar ut om mig själv. Feghet eller integritet?

Jag har så mycket jag vill skriva om egentligen: socialt arbete och villkoren för hårt arbetande socialarbetare, religion och meningen med livet, familjeliv, känslor och tankar, och så vidare.

Men jobbet kan jag inte skriva om nu när jag är mitt uppe i det. Varför? Ja, att kritisera sin arbetsgivare, arbetsförhållande och liknande gör sig inte så bra på en blogg tänker jag, och känner att jag vill skydda mig själv lite. Tankarna om meningen med livet dryftar jag med mina vänner och min man, och jag vet inte, känner väl att jag inte vill utsätta mig för kritik eller påhopp från folk som inte är likatänkande. Fegt, jag vet.

Och mina känslor och tankar känns rätt så privata just nu. Jag och Hossam har gått igenom så himla mycket den senaste tiden och jag känner att det är orättvist att vädra saker och ting i det offentliga rummet. Vi vet fortfarande inte vart vi ska ta vägen riktigt, åker till Egypten i december och jag har väl någon tanke om att den resan kommer att bringa en del klarhet i tillvaron. Hossam längtar hem till sitt land, jag likaså, och tillvaron i Sverige är rätt tuff för en nyanländ person. Fast han gör det sjukt bra min man, och det går inte en dag utan att jag är stolt över honom. På egen hand har han ordnat en praktikplats, han läser svenska varje dag och här om dagen hade han ett möte på arbetsförmedlingen där han och handläggaren bara pratade svenska med varandra. Hur grymt är inte det efter bara ett par månaders svenskundervisning!

Jag träffar så många människor dagligen från olika länder, som inte har kommit en bråkdel av vad Hossam har gjort, trots att de varit i landet i flera år. Så klart kan man inte göra en så enkel jämförelse, Hossam har ju helt klart bättre förutsättningar, då han har en egen personlig svennebananguide här, men ändå.

Idag är det tre månader sedan jag och Hossam gifte oss och tiden går riktigt snabbt! Vi skrattar ofta åt vår fantastiska bröllopsdag, som egentligen var rätt katastrofal. Minnesvärd dock!

En annan sak som jag har slutat med är att lägga upp privata bilder på bloggen. Känner mig lite hemlig och jag vet att det är tråkigt. Jag tycker ju själv om att läsa bloggar med bilder, det blir mycket roligare då.

Kort och gott är Kallfront numera mer opersonlig, mer hemlighetsfull och mindre öppenhjärtat. Fegare helt enkelt.