Hopplöst.

Jag har inte varit hemma än för att se det med egna ögon, men enligt ryktet har vår dator kraschar totalt. Windows har lagt ner och efter två år med eviga problem orkar jag fan inte mer med denna skit.

Köpa ny?

Avbetalning?

Hjälp.

Ett system i förfall?

Att tillbringa fem timmar på en akutmottagning mitt i natten är inte det roligaste jag vet., men det var vad som hände mig och Hossam natten mot tisdag. Han har haft ont i magen ett tag och läkaren på vår lokala akutmottagning hänvisade oss till kirurgen på Sahlgrenska, för att utesluta blindtarmsinflammation. Döm om min förvåning när jag insåg att det bara fanns en enda kirurg på akutmottagningen och återigen började jag fundera över vad våra skattepengar går till egentligen. Hur kan vården i Sverige vara så fruktansvärt dålig?

Efter mina eskapader med sjukvården i Egypten har jag talat mig varm för vår fina skattefinansierade vård - lika vård för alla, "gratis" operationer om man behöver det och fri mödravård. Tjosan.

Är du akut (men inte livshotande) sjuk kan du räkna med flera timmars väntetid på ett nedgånget sjukhus (ja jag förvånades faktiskt över hur himla sunkigt det var på akuten - renovering månne?). Om du behöver en planerad operation ska du få vård inom tre månader, men det är mycket mer troligt att det kommer att dröja minst ett halvår eller mer. Likaså om du behöver träffa en specialist - var beredd på att vänta och gå och dras med dina besvär i sisådär ett år, innan någon kan undersöka. dig. Helt fantastiskt! Och detta till det fascila priset av trettio procent av din lön! Som hittat!

Jag hör mig själv och inser att jag låter som en borgare, som förespråkar privata lösningar i form av sjukförsäkringar och privata kliniker. Det gör jag dock inte - jag vill se en fungerande offentligt finansierad sjukvård, där folk får den hjälp de behöver inom en rimlig tid och där Sverige återigen kan leva upp till sitt rykte som det mest fantastiska landet i världen. Jag vill inte ha en vinstdrivande sjukvård, där man inte kan lita på läkarens bedömning och alltid har den ekonomiska frågan i bakhuvudet - försöker kliniken tjäna pengar på mig nu, är det därför de föreslår operation/behandling/what ever? Jag vill heller inte att det ska gå åt andra håller, att en läkare bedömer att jag inte behöver vård, utifrån det ekonomiska läget. Behöver jag behanling så ska jag ha behandling, no more no less.

Hossam då? Ja efter fem timmar på akuten konstaterade läkaren att det antagligen är gallstensanfall han har haft, återremitterade honom till vårdcentralen (där allting började) och skickade hem oss. Och hemfärden är en annan historia.

Ett liv i exil.

Mohamed Adel, Hossams gamla chef, är på besök från Egypten och fascineras över den vita och kalla värld vi lever i här uppe i Norden. Han har varit i Frankrike ett par veckor och tänkte att när han ändå var i Europa så kunde han lika gärna ta en tur till Sverige - det är ju ändå nästgårds. Hossam hämtade honom på Landvetter igår och under kvällen var de hos Hossams egyptiska kompisar och kollade på fotboll. Själv lever jag i exil, då vår lägenhet är alldeles för liten för tre personer. Jag har inkvarterat mig hos fröken H (med man och bebis), och känner mig rätt bekväm med det. Det är dock en märklig känsla att kunna var hemma, men att sova någon annanstans. Som att befinna sig i limbo - inte på resa men ändå inte hemma.

Efter jobbet ska jag gå hem en stund. Jag hoppas på att bli bjuden på middag, måste packa lite kläder för imorgon och sedan kuska tvärs över stan till min temporära bostad. Igår svor jag återigen över att vi inte har någon bil, då det tog 45 minuter att ta mig från vår bostad hem till min kompis. När jag åkte till jobbet imorse svor jag ännu mer över de 50 minuter jag offrade på transport. Hur många år av sitt liv tillbringar man i olika fordon? Hur mycket tid har jag spenderat i en spårvagn till exempel?

Överst på önskelistan för 2010 är inte en bil, men väl på plats nummer tre. Ge mig tack!

Boktips.

Jag har tidigare läst både Vita tänder och Autografjägaren (den senare när jag låg på stranden i Egypten i december), men måste tillstå att Om skönhet är Zadie Smiths hittills bästa bok.

Genom dryga 500 sidor får man följa familjen B:s liv i en välmående akademikerförort till Boston, och trots att det egentligen inte händer så mycket, så är det oerhört mycket som händer hela tiden. Vad jag menar är att boken knappast innehåller actionspäckad dramatik, utan snarare beskriver relationer, karaktärernas personliga utvecklig och belyser både klass-och etnicitetsfrågan på ett nyanserat sätt.

Och så språket! Språket i boken är stundtals aningen komplicerat, men ack så levande och vackert. Jag önskar inget hellre än att jag själv besatt det ordförråd och den förmågan att trollbinda med hjälp av språket, så som Zadie Smith har.

Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, har läst timtals i sträck i en längtan efter att få veta mer om vad som försiggår hos familjen B. Och nu när jag har läst ut boken känns det faktiskt lite tomt. En tomhet som kan uppstå hos mig när jag lärt känna fiktiva människor och varit tvungen att ta farväl när jag vänt sista bladet.

Weekend is the end.

Jag misstänker att gårdagen nådde åtminstone topp 10 över sega dagar i mannaminne. Eller åtminstone i år.

Trots att solen sken och trots att vi hade planerat att gå ut och vara lite vintersportsliga (typ åka skridskor i staden), slutade dagen med att Hossam spelade playstation och jag plöjde flera hundra sidor i en bok. Sedan drog vi till stan, köpte en klädrullare och en flaska raklödder på Clas Ohlsson och åkte sedan hem igen. Helt sjukt. Igår kändes det som att jag och Hossam var mer eller mindre siamesiska tvillingar - hängde ihop precis hela dagen, lagade mat tillsammans, hängde i soffan tillsammans och pysslade lite med saker på varsitt håll för att sedan förenas en gång i halvtimmen i en kram. På kvällen konstaterade vi att det hade varit en rätt seg och tråkig dag, men samtidigt väldigt skön. Måste man vara så jävla aktiv jämt?

Idag är det söndag, himlen har återgått till sitt normaltillstånd och det är alltså mulet igen. Hossam sover, jag har druckit kaffe och funderar på om det är läge för en shisha. Och så tänker jag att det vore skönt med en repris av gårdagen (Lat AB!), och inser att det inte går. Jag får besök i eftermiddag och dessutom måste vi dammsuga och röja lite här - imorgon får Hossam besök från Egypten. Hans gamla chef (som förövrigt är yngre än vad vi är), är i Frankrike och när han ändå är i Europa passar han på att titta förbi Sverige. Så han ska vara här i dagarna tre och eftersom jag är en gentlekvinna har jag erbjudit mig att sova annorstädes, då vi bara har 37 kvm här och det känns lite väl intimit att dela "sovrum" med en person jag bara träffat några gånger. Han är dock mycket trevlig, men jag tror ändå att det är bättre för mig att hålla mig på min kant. Så för min del blir det bebishäng i Kungsladugård och lång transportsträcka till jobbet. I dagarna tre, så jag överlever nog.

Saknaden skär i kroppen.

I år är det tio år sedan jag flyttade till Göteborg från Luleå. Det är en lång tid - en tredjedel av mitt liv so far, och egentligen är det hela mitt vuxna liv. Det är under dessa tio år som jag har fattat självständiga beslut, gjort mina egna val och själv styrt mitt liv.

Jag har aldrig tänkt flytta tillbaka till Norrland. Visst har jag lockats av den norrbottniska sommaren när jag varit där, ljusa nätter, vackra solnedgångar över hamninloppet, sandstränder och blåbär i skogen. Men det räcker med ett besök i midvintertid för att jag aldrig ska vilja bo där igen. När världen är frusen, människorna är frusna och det värsta man kan komma på är att sticka näsan utanför dörren. Det är inte lätt att leva i en värld där det är massor med minusgrader nästan halva året. Vårvintern är förstås fantastisk, och känslan av att världen sakta men säkert börjar tina upp efter djupfrysningen är otrolig. Solens försiktiga smekningar, dropp från taket och den första asfaltsfläcken som blottar sig för de efterlängtade gummisulorna. Den känslan är obeskrivbar.

Det finns dagar då jag från djupet av mitt hjärta sörjer att jag bor så långt ifrån min familj. En helt vanlig lördag till exempel, när jag inget hellre vill än att titta förbi hos min syster, dricka en kopp te och filosofera över livet. Eller en söndag, då jag vet att pappa lätt skulle kunna bjuda in mig på middag. Självklart blir saknaden extra stor när det är större tillställningar på gång, såsom jul, födelsedagar och andra högtider. Jag inser nu att jag inte har firat en enda av mina födelsedagar ihop med min familj sedan jag fyllde tjugo. Och i år fyller jag trettio.

Jag var inte där när varken min mamma eller min pappa fyllde sextio. Inte heller när min bror nådde den aktningsvärda åldern fyrtio år. Och inte att glömma alla ojämna födelsedagar som inträffar varje år. Jag brukar ringa mina närstående när de fyller år och ibland hör jag hur mina syskon är hemma hos mamma och äter tårta med henne, hur min syster äter middag hos pappa en vanlig söndag, hur mamma hälsar på storebror bara så där en vanlig dag, och jag fylls av en enorm längtan.

Inte heller var jag där när mina barndomsvänner fick bebis efter bebis efter bebis, jag har inte sett deras barn ta sina första steg, har inte deltaktig på dop, ettårskalas eller andra högtider heller för den delen.

Jag längtar efter min familj. Jag har frivilligt flyttat till Göteborg och jag trivs här. Men när jag flyttade var jag bara tjugo år och nu känns det som att jag plötsligt vaknat upp och befinner mig vid trettiosträcket. Visst har det varit bra, spännande och händelserika år, men kunde jag någonsin ana hur saker och ting skulle yttra sig den där dagen när jag sade upp min första egna lägenhet i Luleå och bestämde mig för att dra?

I natt drömde jag att jag och Hossam skulle flytta till Luleå. När jag vaknade kände jag en molande känsla i magen, en längtan efter en varm kram från min syster, skratt över frukostbordet med min systerson, pappas goda lax, filosofiska samtal med min bror och en pysselstund med min mamma.

Min morfar fyller nittio år i februari. Det vore fint om jag kan vara där då.

Givmild 2.

Jaja, jag bjussade visst på lite bilder från kära gamla Hurghada med. Förstår ni nu varför jag och Hossam vill bo där?

Bilder från Hurghada.

Röda havet.












The married couple inför ett dyk.
















Skymning i området där vi bor.













Kärlek i El Gouna.













Lycklig i soliga El Gouna.













I mitt rätta element.

Givmild.

Jag brukar vara snål med bilder på bloggen och tänker nog att det har med min nyfunna (inbillade?) integritet att göra. Men så har jag suttit en stund och läst andras bloggar, och det är ju faktiskt mycket roligare när man får se lite bilder och inte bara en massa text. Så i inlägget nedan bjuder jag på några bilder ifrån Kairo.

Och. Jag längtar tillbaka till Kairo. Jag vet att det är helt sjukt - sist jag var där så tyckte jag verkligen att det var svinjobbigt med den dåliga luften (och till viss del var det kanske för att jag var förkyld och hade hosta, som förvärrades av smogen), men nu har jag glömt allt som var dåligt och tänker bara på hur mysigt det är i Kairo. Minnet är fascinerande - och selektivt!

Bilder från Kairo

Fantastiska prynadsskor i en affär i Khan el Khalili. Ett par pryder vårt köksfönster nu.
















6th October City, där min svärfamilj bor.










En av gränderna i Hussein (Khan el Khalili).

















Gatubild från Khan el Khalili.

















Khan el Khalili - supergammalt område, fascinerande arkitektur, små trånga gränder och en atmosfär som för dig hundratals år tillbaka i tiden.















Husseinområdet.


















Utsikt från Cairo Tower. Tyvärr mycket smog den dagen.

















Hossam kikar ut över sin hemstad.











Och jag tittar ut över mitt älskade Kairo.

I hemmets lugna vrå.

Ännu en dag med ont i magen. Det är lite bättre än i förrgår, men jag börjar undra vad det är för envis bacill som slagit rot i min kista. Har druckit massa mintte och knaprat egyptiska supermedicinen Antinal, men likväl så krånglar magen. Känns inte bra alltså, och jag kände i morse att jag inte vill utsätta mig för att sitta på möten eller gå på hembesök hos folk, för att sedan vara tvungen att rusa på toaletten mitt i allt. Dessutom vet jag ju faktiskt inte om det är smittsamt.

Imorgon har jag dock bestämt mig för att jobba oavsett, jag har massor att göra och måste skriva klart ett yttrande som ska in till åklagarmyndigheten. Annars blir det bakläxa för socialsekreteraren och ärligt talat räcker det med skäll gällande min profession - i natt drömde jag att jag blev utskälld av en advokat, vars klient (en fullgubbe med förfrusen näsa och nedpissade byxor) råkade sätta sig på mig och höll på att knäcka min rygg. Mycket märklig dröm. Kände mig jävligt sur när jag vaknade.

Göteborg är fortfarande täckt av snö och idag ska Hossam åka pulka med sina kompisar. Det är första gången för honom och snäll som jag är rotade jag fram ett par täckbyxor och gjorde en thermos med varm choklad till honom. Ska man på vinterutflykt måste man ju ha varm choklad med sig! För mig som är ifrån snöiga Norrbotten, är det väldigt fascinerande att det finns massor med människor på vår jord som aldrig har sett snö innan - till exempel min egen make. Han är så fin när han är i snön!

Jag ser fram emot ännu en dag av leda i min ensamhet i lägenheten. Läsa bok, spela trumma och plugga lite arabiska kanske. Boring så det smäller om det, men har man bajsmage så har man.

Tablah.

De två bästa inköpen under egyptenresan var en ny vattenpipa och så en tablah. Jag har alltid fascinerats av trummor och ville ha ett trumset när jag var liten - men vem har råd med ett sådant och vad ska grannarna säga?

Men nu är jag vuxen, har egen lägenhet och har dessutom insett att man inte behöver ett stort trumset med trumpinnar för att göra ljuv musik (eller oljud!). Jag älskar arabisk musik; rytmen och känslan, gillar looken av en tablah över knät och att ett sådant relativt litet instrument kan åstadkomma så många olika ljud. Det är superhäftigt!

Jag började nog bli inspirerad första gången vi hälsade på Hany på taket i Kairo. Han spelar tablah och lär även ut konsten att spela. Jag testade där för första gången, lyckades väl inte så där fantastiskt bra, men tyckte att det var roligt. Då bestämde vi oss för att köpa en egen tablah och nu när vi var i Egypten slog vi till.

Och visst funderar jag på vad grannarna egentligen tycker om detta, men så länge vi inte spelar för sent (eller för länge), tycker jag att de får gilla läget. Jag menar, vi står ju ut med att de har fester med jämna mellanrum, och spelar musik med för den delen. Och visst kanske det låter rätt illa så här i början, men ge det några månader så kommer jag och Hossam att kunna resa land och rike runt och försörja oss som gatumusikanter. Eller något.

Boktips.

Sirenerna i Bagdad är en mycket tänkvärd bok, skriven av den algeriske författaren Yasmina Khadra (pseudonym för Mohammed Moulesshoul). Den skildrar kriget i Irak ur ett inifrånperspektiv, och man får följa en ung man vars familj blivit skymfad och som bestämmer sig för att begå ett självmordsattentat i hopp om att återupprätta sin heder och finna frid.

Boken skildrar på ett mörkt och realistiskt sätt hur kriget i Irak slitit landet sönder och samman, hur det påverkat dess invånare och hur en stad som tidigare blomstrade nu är totalt förfallen. Jag har aldrig varit i Bagdad, men jag har förstått att Bagdad, precis som flera andra storstäder i Mellanöstern, tidigare varit en storslagen metropol, men som efter åratal av konflikter och krig, inte är mer än skärvor av sitt vackra förflutna.

Tidigare har jag även läst Efter attentatet, av samme författare. Där fokuseras "konflikten" i Palestina och de israeliska övergreppen där. Jag tyckte inte lika mycket om den boken, mest på grund av att jag inte gillade språket. Men absolut läsvärd är den boken med.

Reflektioner.

Det har varit rätt dött på min blogg på sistone, och ärligt talat vet jag inte varför jag bloggar så lite. Kanske för att jobbar vid en dator mest hela dagarna och inte riktigt orkar sätta mig vid datorn igen när jag kommer hem? Det är rätt ofta jag har uppslag för vad jag ska skriva om, men sedan flyger allt sin kos ur mitt huvud och jag har skrivtorka.

Som igår när jag satt på bussen och upprördes över hur respektlösa människor är - i min värld är det inte okej att låta två stora hundar (rottweilers) ligga på sätet med smutsiga tassar, eller att pimpla stinkande öl klockan 10 på morgonen en tisdag (eller supa på bussen över huvudtaget!), eller att sitta med fötterna på sätet mittemot, så att det blir helt förstört av sand, salt och smuts. När jag sedan tittade mig omkring i bussen såg jag klotter, sönderskurna säten, snus på fönstrena osv. Vad är detta? Hur ska det någonsin kunna bli fred på jorden om inte ens folk kan respektera varandra på bussen? Respekt i ett microperspektiv är en förutsättning för mänskligheten, anser jag.

Så det är sådana saker jag går omkring och funderar på och tänker att jag ska skriva i min blogg. Men det blir inte av. Eller ja, nu skrev jag ju det faktiskt.

Idag är jag hemma från jobbet coh det känns jättekonstigt. Vaknade med ont i magen igår, något som eskalerade under dagen, och efter lunch igår satt jag med konstant kramp (och täta och långvariga toalettbesök - bläää!), varpå jag konstaterade att det var bättre att gå hem. Så vid tre igår gick jag hem, med förhoppningen om att jag skulle känna mig bättre idag. Men icke. Jag som har raljerat över att jag inte hade några magproblem alls i Egypten senast, har nu åkt på något som påminner väldigt mycket om de eviga magproblem jag hade när jag bodde där. En bacill misstänker jag, och jag fortsätter att hoppas på att de ska gå över snart.

Hoppet är det sista som överger människan. Typ.

Blött.

Helt sinnessjukt. Det som nästan aldrig regnar i Hurghada.

Muslim i Sverige.

I mångt och mycket en självklarhet, men samtidigt ett uppfriskande inslag i den ensidiga skildringen av muslimer i Sverige.

Nystart!

Onsdagmorgon och jag tycker att jag knappt hinner lägga mig för att sova, förrän det är dags att vakna igen. Long gone är de lata semesterdagarna, då jag kunde sova hur länge jag ville. Och på något vis har jag svårt att förstå att det är så livet ska vara nu: arbeta större delen av året, för att sedan ha några ynka veckors semester på sommaren. Jag har inte kommit in i det lunket än, har inte ens jobbat ett år sammanhängande heltid och har därför aldrig haft fem veckors semester att ta ut. Eller så har jag jobbat ett tag, flyttat utomlands, kommit hem, jobbat lite till osv. Jag är bortskämd med att inte behöva arbeta 47 veckor per år och jag tycker dessutom att det är vansinne! Mitt arbete är knappast mitt liv!

Apropå arbete så har det inträffat en del förändringar de senaste dagarna. Egentligen borde jag kanske inte basunera ut saker och ting förrän allt är ordnat, men jag känner mig så pass trygg i min situation att jag faktiskt kan med att vädra min nyhet på bloggen: Jag ska byta jobb!
Var på jobbintervju förra veckan, fick ett telefonsamtal i måndags och nu verkar det som att jag bara har sex veckor kvar på mitt jobb innan jag återigen äntrar en ny arbetsplats. Jag ska lämna kontorsvärlden, åtminstone delvis, för att ge mig ut på fältet bland ungdomarna. Till en viss del kommer jag att ha liknande arbetsuppgifter som jag har nu, men utöver dessa ingår alltså fältarbete. Och det verkar ju svinkul! Jag har längtat ut från kontoret (samtidigt som jag tycker att det är gott att kunna gömma mig bakom dataskärmen ibland), har länge velat prova på att fälta och tycker att det ska bli skoj med en ny arbetsplats. Mitt vikariat här löper ändå ut sista mars, och nu med mitt nya jobb vet jag att jag har anställning åtminstone året ut. Trygghet. (Förövrigt ett begrepp jag inte trodde att jag gillade, men som har hamnat på bubblarlistan under 2009!)

Det är märkligt hur saker och ting tar sina vändningar. Och denna nyhet så här i början av januari, förtydligar för mig att 2010 verkligen är det asbra år som jag har tänkt mig. What's next..?

Pappret som försvann.

Just precis som det verkade som att Hossams papper från militären var färdiga, visar det sig att de antagligen har slarvat bort dem. What?! Hossam ska åka på fredag, 15/1, måste ha sitt utresetillstånd, och nu tre dagar innan avfärd säger de att de inte kan hitta hans papper. Helt jävla sanslöst!

När Hossam berättade detta för mig kände jag hur en stor klump trillade ner i maggropen och jag riktigt ser hur tusenlapparna flyger iväg från kontot till en ny flygbiljett. Han ska dit imorgon igen och jag hoppar verkligen att de hittat pappret tills dess, annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Inte för att jag kan göra mycket annat än att gilla läget - att påverka egyptiska militären känns osm ett omöjligt projekt, speciellt ifrån Sverige.

Tillsvidare förtränger jag hela historien. Den ger mig huvudvärk.

Utan sällskap försmäktar jag på denna ö.

Jag tror minsann att jag är lite deppig. Saknar Hossam så att hjärtat brister och det känns så tomt utan honom. Hur fasen överlevde jag förra året när vi var ifrån varandra så länge? Sängen är alldeles kall, jag lagar ingen mat och äter bara onyttigt, trots att jag har handlat hem en massa bra saker att tillaga. Och fastän jag vet att vi snart är tillsammans igen har jag svårt att njuta av att vara ensam. Jag har aldrig tyckt om att vara själv (annat är när jag verkligen valt att ha egentid), och trots att jag fyllt min helg med sociala aktiviteter och vänner, så är det uppenbart att någon saknas mig.

Nu är dock katterna hemma igen, och det är skönt att det är någon som möter mig när jag kommer in genom dörren. De har varit på vift länge: först hos Malin i fyra månader och sedan hos Carina över jul och nyår. Men nu är de hemma igen och de verkar ta det med godan ro. Java ligger och snusar på sängen och Tea länsar matskålen - som vanligt alltså. Jag har saknat dem jättemycket, men det pågår en inre strid mellan saknaden och det evigt dåliga samvetet jag har när de är hos mig. Jag känner mig lätt otillräcklig, och dessutom egoistisk som har två katter i en liten etta. Men kattkärlek finns det gott av och jag tror inte att de far illa på något vis. Åtminstone verkar de nöjda över att vara hemma igen.

Dessa eviga datum.

Nu har jag varit hemma i tre dagar och har jobbat två. Egypten känns som långt borta och Hossam likaså. Jag vet att det kanske låter fånigt, vi har bara varit ifrån varandra tre dagar, men jag saknar honom så att hjärtat brister. Pratade med honom i telefon och kunde inte hindra mig själv från att börja grina. Det är tomt utan honom! Nästa gång ska vi fan åka hem samtidigt. Hellre att han åker ner före mig om han vill ha egentid, än att göra som denna gången. Men, men, man lär sig av sina misstag...

Idag är det förövrigt ett år sedan jag fick missfall. Så för ett år sedan var jag alltså på sjukhuset i Kairo och vaknade upp med Hossam och mama vid min säng. En annan värld, ett annat liv. Den bebisen skulle ha varit ungefär tre månader nu om den hade fått bli till, men nu blev det inte så och jag förstår att det var meningen det som skedde. Det förstod jag inte då, den dagen jag grät på gatan i Kairo, var helt hysterisk över att ha förlorat ännu ett barn, rädd inför skrapningen och olycklig i allmänhet. Jag minns hur arg jag var på omgivningen, på alla som sa åt mig att tacka Gud (Alhamdulillah), och hur vansinnigt arg jag var på Gud med. Idag känns det annorlunda. Idag kan jag säga Alhamdulillah för allt: för att jag är frisk och mår bra, för att jag tog mig igenom de prövningar som utomkvedshavandeskapet och missfallet medförde, för att jag hade kraften att börja om på nytt i Sverige och för allt annat gott och ont i mitt liv. Jag hart insett att den inställningen gör livet så mycket lättare och det är precis vad jag alltid har längtat efter. En enklare inställning till livet och en tro på att det finns en högre makt som har ett finger (eller två) med i spelet. Alhamdulillah för den insikten.

Tillbaka till verkligheten.

Hemma igen och det är jäkligt mycket som har hänt på väldigt kort tid känns det som. Jag stannade en extra natt i Kairo, då planet var överbokat och jag fick ersättning i form av en natt på femstjärnigt hotell med fullboard, samt en kontantersättning på rätt mycket pengar. Var inte direkt svårövertalad, utan fick njuta av en natt tillsammans med Hossam på hotell!

Men nu är jag alltså tillbaka i Sverige och det var en stor chock att komma från 23 grader och sol, till minus 10 och snö. Herregud vad mycket snö det är (med göteborgsmått!). Världen är vit och jag fryser. Hossam är kvar i Kairo och jag saknar honom. Inshallah så kommer han nästa vecka.

Back to work imorgon och det känns overkligt - jag har varit ledig i nästan fyra veckor. Det är den längsta sammanhängande betalda semestern jag någonsin haft och jag behövde den verkligen. Nu känns det okej att sätta igång igen, jag vet att förändringens vindar blåser och ser på framtiden med nyfikenhet och tillförsikt.

Det börjar nästan bli ett mantra, jag vet, men 2010 är och kommer att bli ett SUPERBRA år. I know it!

Happy Happy Happy New Years Eve!

The best New Years Eve ever, och med tanke pa att jag upplevt en sisadar tjugonio nyarsaftnar hittills, sager det en del.

Dykning i Roda havet (utan det minsta problem med mina oron, daremot skrattade jag och Hossam som fan under ytan, sa jag fick vatten i min mask hela tiden), sol pa nosen, galet mycket karlek, pizza och ol pa Papas i Marinan, samt mera bars och massor med dans pa Ministry of Sound. Hossam och jag firade in det nya aret i sallskap med nagra av hans allra basta vanner med fruar, och hans gladje over att fa vara tillsammans med mig och de vanner som betyder sa mycket for honom, fyllde mitt hjarta med total karlek.

Idag: bakfylletendenser, jag vaknade "tidigt" (11 ar val tidigt med tanke pa att vi kom hem vid fem?), atit ytterst ohalsosamt, tittat pa teve nastan hela dagen, borjat packa vaskan och Hossam har bokat bussbiljetter till Kairo imorgon 10.30. Vi hade egentligen planerat att aka tillbaka dit tidigare, men nyarsafton ville vi spendera har, och idag var vi helt enkelt for trotta for att aka nagonstans. Sex timmar pa en buss skulle jag nog inte palla med overhuvudtaget just nu.

Tre dagar kvar i Egypten och det kanns saklart sorgligt att aka hem. Samtidigt vet jag att vi snart kommer tillbaka hit, och det kanns som att det ar en del pa gang hemma i Gotet som kan bli intressant.

2010 ar och ska bli ett ar av positivt tankande och det ar inget nyarslofte - bara ett konstaterande.