Poff.

Helgen snart slut. Bajs.

Ma'shi!

Nyrullade ma'shi.

Tätt packade i kastrullen.

Färdiga att avnjutas!

Recept på Ma'shi

1 paket vinblad

1 kg rundkornigt ris (Eldorados grötris fungerar utmärkt)

En bunt färsk bladpersilja

Dill

Några tomater (3-5 stycken)

1-2 gula lökar

Salt efter behag, samt exempelvis boharatkrydda (finns bland annat på Orienthuset)

En pressad lime/citron om så önskas

Gör så här

Skölj vinbladen och tvätta riset noggrant. Kör tomaterna i en mixer. Hacka lök, persilja och dill och blanda detta med tomaterna och riset i en bunke. Krydda med lite boharat om du har, tillsätt salt efter behag. Pressa i en citron (här frångår jag svärmors instruktioner, för jag tycker att citron lyfter hela rätten!).

Dela de vinblad som är stora, de som är mindre behöver inte delas på. Täck botten på en kastrull med antingen några vinblad, eller skaften/pinnarna från vinbladen om sådana finns i paketet, detta för att inte dolmarna ska fastna i botten.

Så till pillgörat: Ta lite risblandning och lägg på ett vinblad. Rulla ihop till en liten fast rulle, ungefär lika tjock som lillfingret. Man behöver inte stänga ändarna på rullen. Lägg rullarna tätt ihop i kastrullen (se bild!). Räkna med att det tar ett par timmar att få ihop en hög med ma'shi! Av ett kilo ris blir det jäkligt många, och av ett halvt kilo blir det mycket med.

(Om du tröttnar på att rulla kan man frysa in resterande risblanding och ta fram den och göra ma'shi en annan dag.)

Ställ kastrullen på spisen och fyll på vatten och buljong så att det täcker näst översta laget med ma'shi. För att kontrollera kan man lyfta på en av de översta längs kanten och se så att vattnet täcker den som ligger under. Koka upp under lock och sänk värmen till lägsta när vattnet kokar.

Testa en maq'shi då och då för att se om de är lagom mjuka. I princip ska vattnet koka bort, precis som när man kokar ris.

Man kan även göra ma'shi med vitkål istället för vinblad, eller fylla små squash/paprikor/auberginer, enligt samma princip.

Supergott!

Egyptenlängtan.

I samma andetag som jag beskriver hur mycket jag tycker om mitt jobb (underförstått att jag är rätt nöjd med tillvaron), drabbades jag av ett enormt sug efter att ge mig av. Ut i världen och upptäcka saker, eller bara det gamla vanliga stillsamma livet i Egypten.

Vi längtar dit och plötsligt känns det som en evighet sedan vi bodde där. Det har snart gått ett år sedan Hossam kom till Sverige och under denna tid har vi varit i Egypten en gång bara. Allt för sällan. Men jag vet inte riktigt hur vi skulle kunna åka ner oftare. Jag jobbar och sliter, har begränsat med semester (varför har man bara fem veckor om året?!) och ekonomin är ju minst sagt instabil, varför mer frekventa resor är uteslutna just nu. Mitt jobb tillåter mig heller inte att ta en oplanerad sistaminuten, eftersom jag oftast är uppbokad på saker långt i förväg och dessutom jobbar på schema med en kollega som är beroende av att jag finns där med henne på kvällarna (att fälta ensam funkar ju inte).

Men i september bär det förhoppningsvis av för min del. Hossam hoppas på att kunna åka ner i augusti redan, även om det känns lite jobbigt att vara ifrån varandra en hel månad typ. (Jag tänker dock på hur gött det kommer att bli att ses sedan igen på flygplatsen i Kairo när jag kommer dit!). Hossam längtar efter det egyptiska sommaren, med temperaturer uppmot 40, medan jag tycker att september känns mer lagom, med 30-35 grader istället.

September känns jävligt avlägset dock. Ett halvår dit. Men å vilken fröjd det ska bli att återse alla nära och kära, att få njuta av solen och att förhoppningsvis se lite mer av landet. Jag hoppas på en tripp till Dahab (för att hälsa på L & F), ett besök i Alexandria, samt en tur söder om Hurghada. Och så Jordanien då, men vi får se vad tiden räcker till.

Den som väntar på något gott..?

Reflektioner en lördagmorgon.

Mina blogginlägg kommer klumpvis nuförtiden har jag märkt, eftersom jag sällan orkar eller vill sätta mig vad datorn när jag kommer hem från jobbet om kvällarna. Men på helgen, speciellt på lördagmorgon när Hossam fortfarande sover och jag har ätit frukost, då flödar inspirationen och behovet av att uttrycka mig. Det händer ibland att jag vaknar upp och vet vad jag vill skriva om, men oftast kommer orden när jag sitter med fingrarna på tangentbordet. Och det är vanligt att jag vill skriva en massa saker (eller snarare känner behov av att uttrycka vissa grejer), som jag sedan väljer att behålla för mig själv i ett lamt försök att behålla min integritet. Jag har verkligen ingen aning om vem som läser min blogg, hur många ni är eller så. När jag bloggade på blogg.se tidigare, fanns det en statistikfunktion som man kunde roa sig med att kika på, men jag har hittills inte sett att blogger har något liknande. Således fortsätter jag att blogga i blindo.

Idag vaknade jag med mycket filosofiska tankar på hur en människa påverkas av ens uppväxt, familjens betydelse för framtida relationer (inte minst anknytningen mellan föräldrar och spädbarnet!), hur det är att som barn och vuxen inte känna sig sedd av sina signifikanta andra och hur det sociala arvet egentligen tar sig uttryck. Heavy stuff för en lördagmorgon, jag vet, men så är det ju mulet också.

Sedan reflekterade jag lite över kompisar som uttrycker sig plumpt och vad som egentligen ligger bakom ord som lämnar läpparna utan bakomliggande eftertanke. Och på hur jag själv reagerar när någon slänger ur sig en groda åt mitt håll.

Slutligen har det kommit ett önskemål på recept på ma'shi, vilket jag absolut ska dela med mig av. Eftersom jag typ aldrig lagar mat nuförtiden (tråååååkigt!), så har nog aldrig min blogg förgyllts av ett recept, men denna gång ska jag göra ett undantag. Faktum är att jag alldeles strax ska sätta mig ner och rulla vinblandsdolmar, eftersom vi får lunchbesök idag. Och då kan jag ju passa på att ta en bild av mina fina dolmar och lägga upp den i samband med receptet. Så den som väntar på något gott!

Och sju år senare gör jag det jag ville.

Insikten slog mig igår när jag satt vid mitt skrivbord och läste en dom från regeringsrätten, att jag snart är trettio år, hyfsat högutbildad och att jag har ett sjukt kvalificerat och ansvarstyngt arbete. Och att jag är så nöjd med det!

Jag är så himla glad att jag bestämde mig för att plugga till socionom, glad över de tre och ett halvt åren jag tillbringade på universitetet, över alla tentor jag slitit med, gruppdiskussioner, seminarier och föreläsningar, samt allt roligt som skedde under dessa studieår i form av evighetslånga fikor, nya bekantskaper och vänner, studiepraktik utomlands osv. Helt grymt!

Och nu ser jag frukten av studierna - jag har haft otroligt lätt att få jobb (Alhamdulillah!), har börjat närma mig en hyfsad lön (i alla fall för att vara socionom, löneläget är fortfarande väldigt dåligt för oss jämfört med andra som har lika lång utbildning och mindre ansvar!), jag har ett fylligt cv med massa olika erfarenheter, och just nu har jag en superkul projektanställning, som tillåter mig att sitta vid mitt skrivbord och läsa en dom från regeringsrätten och fundera över hur seriöst professionell jag är. Hallå, dator, telefon, almanacka och andra kontorsattiraljer (såsom terminalglasögon) bidrar starkt till imagen av kontorsråttan. På ett positivt sätt.

Vidare är det sjukt skönt att inte längre jobba som utredande socialsekreterare, utan att vara utförare istället. Jag jobbar ju som fältanknuten socialsekreterare, vilket innbär att en stor del av min arbetstid ligger utanför kontoret - fritidsgårdar, gator och torg, samverkansmöten osv. Resterande tid gör jag lite olika saker, exempelvis förhandsbedömningar (där jag träffar föräldrar och ungdomar vid inkommen anmälan och bedömer om utredning ska inledas eller ej - hallå ansvar!), jag är samtalskontakt för någon ungdom, gör kartläggningar av enskilda ungdomars alkohol- och drogvanor, och en massa annat. Kul och varierande!

Det slog mig även häromdagen att min tanke med att utbilda mig till socionom faktiskt var att jobba med ungdomar. Helst förebyggande (drömmen var att jobba på ungdomsmottagningen). Och se, sju år senare sitter jag här och gör nästan exakt de saker jag hade hoppats på. Så mitt tips till alla som står i valet och kvalet över att utbilda sig, som kanske egentligen inte vill låna pengar av csn, eller som tycker att en universitetsutbildning känns lång och tung, är - go for it!

Man ångrar bara de saker man inte gjorde och inte saker man har gjort, som någon klok person sa, och jag kan inte annat än hålla med!

Ansvarslös.

Och så längtar efter jag och saknar det ansvarslösa livet i Egypten - utan pinaler och ens en dammsugare.

Onsdagsjobb.

Jag har jobbat tolv timmar idag, från 10-22, varit på Västbusmöte, tre timmars utbildning om våld i nära relationer (där jag fällde en tår för att jag blev så berörd), ätit för mycket av allt, varit på en ungdomsgård i flera timmar och haft på mig en röd fleecejacka (finns det något osexigare än fleece?) och nu är jag äntligen hemma. Trött som få. Och hungrig igen. Helt otroligt.

Lördag.

Ikväll är det förfest hos Nias och Nancy och sedan har de tänkt gå till Nefertiti. Och det tjatas på mig att jag ska följa med, men jag känner varken för att gå ut eller för att lägga hundra spänn på inträde när lönen i princip redan är slut och nästa kommer först på fredag.

Nej, då föredrar jag att sitta med en stund på förfesten och sedan gå hem till min lånade lägenhet och lägga mig i badkaret igen. Lagom socialt liksom.

Och ja, jag LÄNGTAR tills vi flyttar och jag kan ligga och bada dagarna i ända.

Redning.

Det är helg igen och jag är hemlös - Hossams barndomskompis, bosatt i Ungern, är på besök och vi bor ju fortfarande i en etta spm är alldeles förliten för tre personer.

Men jag reder mig. Alltid.

Mrs Greedy..

Förutom en spa-weekend skulle en armbandsklocka vara en schysst present med. En snygg en. Jag har klock- och armbandsfobi, men inser att det behövs i mitt jobb. Köpte en klocka att hänga runt halsen, men tyvärr har jag visst halsbandsfobi med.

Se där! Jag har stort fokus på födelsedagspresenter just nu.

Ombyte.

Röda jackan på ikväll och ut på gator och torg. Sovmorgon med mardrömmar om Norrbotten. Ska 2010 bli första året jag inte tar mig upp dit på sommaren?

Längtan efter att få åka bort, miljöombyte, vart som helst bara inte här.

I trettioårspresent önskar jag mig en spahelg, med övernattning(ar), massage och god mat. In peace.

Att fylla trettio.

Som de flesta vet vid det här laget är det bara en dryg månad kvar tills jag passerar trettiostrecket. Och trettio är väl för de flesta laddat med något - en milstolpe i livet, en definitivt vuxen ålder då man inte längre kan skylla på ungdom och obetänksamhet när man gör misstag, en ålder då förväntningarna på att man ska slå sig till ro och bilda familj pockar på. Och så är det ju det här med hur man ska fira sin trettioårsdag.

Just min födelsedag, 19 april, infaller på en måndag så denna dag finns det inte många frågetecken kring (jag ska gå på sista delen av min utbildning). Och för min del skulle det kunna räcka så. Jag är inte en person som älskar att stå i centrum, som vill ta varje tillfälle i akt att fira mig själv och så vidare, snarare tvärtom. I vanliga fall brukar jag kanske ha ett tårtkalas när jag fyller år, eller på sin höjd en liten opretentiös fest. Och se bara på vilket sätt jag gifte mig - i ensamhet med min make, utan märkvärdigt ståhej. (Bröllopsfesten som vi hade senare styrde min mamma upp, så där behövde jag inte anstränga mig alls). Men nu när jag fyller trettio känns det som att det måste vara någon skillnad mot andra år, att en gräddtårta och lite ballonger inte är enough, eller att en fest i lägenheten skulle vara som vilken annan fest som helst.

Så de senaste veckorna har jag grubblat över detta och har pendlat mellan att vilja resa bort och skippa allting (vilket blir svårt eftersom jag måste vara i Göteborg på min födelsedag och gå klart utbildningen, och dessutom har vi inte finanser nog att resa iväg), att styra upp en fest hemma, att ha ett kalas, eller att helt enkelt bjuda in mina vänner till en restaurang där alla får betala sin egen mat istället för att ge mig en present.

Jag tänker att det nog vore trevligt att samla ihop de som vill, boka bord på något trevligt ställe (tänker märkligt nog på arabisk mat) och njuta av en afton med god mat och goda vänner. Samtidigt tänker jag att nackdelen med ett arrangemang som detta är att det kanske kan bli lite opersonligt att sitta vid ett långbord på en restaurang, speciellt om inte alla känner varandra, samt förstås att jag inte lär få några presenter om alla måste lägga sina pengar på sin egen middag (skämt åsido!).

Sedan började jag tänka på att jag själv faktiskt är hyfsat duktig på att laga arabisk mat, och att jag har en man hemma som kan styra upp många specialiteter. Så vips! så fantiserar jag om att ha en liten arabisk afton hemma, med plockmat, musik och allt som hör till (någon magdansare lär det dock inte bli, om ingen anmäler sig frivilligt!). Kruxet här är ju att vi bor väldigt trångt och att vi där i slutet av april förhoppningsvis är i färd med att flytta. Fast å andra sidan skulle det vara riktigt mysigt att skuffa undan alla möbler (och eventuella flyttkartonger), duka på golvet och sitta tillsammans som man faktiskt gör på många håll i Mellanöstern. Yay! Och så lite arabisk kaffe och vattenpipa på det. (Och varför inte en egyptisk tårta som traditionellt sett ser god ut men som smakar papper typ.) Bonusen är att det skulle vara ett trevligt sätt att ta farväl av lilla lägenheten på, en sista tillställning och who cares vad grannarna tycker då. Tjoho!

Tänk när jag vaknar upp den 20 april. Då är jag förevigt över trettio och kommer aldrig att vara tjugonågonting längre. Då har jag gått in i en ny tidsålder, vänt blad och påbörjat ett nytt kapitel och kanske kanske kanske kommer jag då att känna mig vuxen. På riktigt.

Eller inte.

Boktips: Naguib Mahfouz

1988 fick den egyptiska författaren Naguib Mahfouz Nobelpriset i litteratur. Han skrev 34 romaner och över 350 noveller, samt många filmmanus och pjäser. Fokus i hans verk ligger på skildringen av livet i Egypten och framförallt Kairo, där han var född och uppväxt.

De senaste veckorna har jag läst två böcker av Mahfouz. Först läste jag (halv)tegelstenen Drömmarnas gata, som skildrar livet på en gata i gamla Kairo, de generationer som växer upp där under det ständiga inflytande av stamfadern Gabalawi och hur folket kämpar för att ta sig ur fattigdom och orättvisor. Boken publiserade 1959 och heter på arabiska Awlad Haritna.

Nu har jag precis läst ut Miramar, en kortare berättelse som utspelar sig på Pensionat Miramar i Alexandria, där man får följa ett antal personer som bor på pensionatet. I centrum står bondflickan Zahra och de män som kretsar kring henne och skapar intriger. Boken kom ut 1967.

Att läsa Mahfouz böcker för mig tillbaka till en svunnen tid, ger mig en djupare förståelse och insikt om ett liv i Egypten som knappast existerar längre. Jag njuter av hans språk och berättarkonst och ser fram emot att ge mig i kast med Kairo-triologin: Mellan de två slotten (Bayn Al-Qasrayn), Längtans slott (Qasr Al-Shawq) samt Det förflutnas trädgård (Al-Sukkariyah), alla publicerade 1956-57.

En del av Egypten.

Imorse vaknade jag av oljud ute på gatan och av solen som försiktigt letade sig in i springorna vid rullgardinen. För ett ögonblick trodde jag att jag befann mig i vårt sovrum i Hurghada. Hossams tunga arm låg över min bröstkorg och jag tillbringade en stund med att lyssna på hans sömniga snusningar. Jag mindes hur det var att bo där, att vakna upp till solsken och värme varje dag och att bara kunna sticka fötterna i ett par flipflops för att kunna gå till affären för att köpa frukost. På många ställen i Egypten behöver man inte ens gå ut för att handla sin mat, utan man kan ringa till supermarket som sedan levererar varorna i en korg genom fönstret. Jag har dock alltid tyckt om att själv handla min mat, att kunna titta på varorna och spontanhandla lite vid åsynen av utbudet i affären.

Jag tänkte på hur jag brukade gå upp en stund före Hossam, pyssla lite i köket och förbereda frukosten. Inte så komplicerat, ibland blev det drickyoghurt och någon macka med mjukost på, eller kanske ett glas mangojuice och lite ägg med bröd. Och så mitt kära Nescafé 3in1. Snabbkaffe med mjölkpulver och socker i är kan hända inte så hälsosamt, men väldigt gott att inmundiga ute i fåtöljen på balkongen. Där satt jag ofta med näsan i en bok och solen på mina bara fötter.

Idag är en sådan där dag då hela kroppen värker av längtan efter solen och livet i Egypten. Där vardagen inte är så inrutad, där folk är mycket gladare än här och där det finns en annan typ av tilltro till livet och vad som står bortom vår kontroll. Jag önskar att vi kunde ta en sista minuten och åka ner, samla lite energi och mätta Egyptenhungern lite. Men som det är med jobb och ekonomi nu, går det absolut inte.

I mitt stilla sinne är jag dock oerhört tacksam för hur saker och ting har utvecklat sig det senaste året. Efter den kaosartade retireringen till Sverige, oron kring Hossams ankomst, jobbet på skolan och sedan på socialkontoret där jag vantrivdes så mycket, har jag nu landat i en tillvaro som är rätt okej. Visst kan den bli bättre, framförallt för min mans del, men jag är ändå nöjd och tacksam över vad vi har fått.

Jag trivs jättebra på mitt jobb, känner att det är utmanande och stimulerande och att jag redan har hittat min plats i gruppen och kommit in i jobbet. Jag vet att jag kommer att vara på min arbetsplats åtminstone året ut, och sedan får jag se vad som händer. Jag vilar i det. Och med lite semester i höst och en långresa till Egypten, så står jag nog ut i Sverige ännu bättre. Jag har ju alltid mina minnen att plocka fram och njuta av ibland, för att inte tala om min alldeles egna lilla del av Egypten som ligger och sover i sängen.

Idioterna finns överallt.

Alltså, jag har länge tänkt skriva ett inlägg om islamofobi, media och rädda människor, men jag blir bara så jävla trött på soppan. Jihad-Jane och idiotjournalister och andra experter får mig att vilja kräkas. Konstateranden som att "terroristerna nu kan se ut som vem som helst och vara blonda och blåögda", belyser verkligen hur mycket idioter det finns ute i världen och vilket utrymme de får i media. Som att terrorist skulle varit motsatsen till blond? Och att "de" (läs: muslimerna) nu har lyckats infiltrera hjärnan på en "normal" västerländsk person måste vara det ultimata vapnet för "de där konstiga människorna". Som att det inte finns västerlänningar som faktiskt väljer islam själva och kanske till och med blir islamister och överväger en terrorhandling för att det är vad de tror på? Eller är alla muslimer mörkhåriga? Suck.

Missförstå mig rätt, jag kopplar inte samman islam med islamism, gudstro med extremism och jag rättfärdigar inte vad Jihad-Jane och hennes kollegor håller på med. Jag håller heller inte med Lars Vilks och hans förbannat fula hund, jag tycker att yttrandefrihet är en kärnfråga, men tycker samtidigt att det han håller på med bara handlar om disrespekt och ser att det är uppenbart att han njuter av den mediala uppmärksamheten och bara vill provocera mera.

Det finns idioter i båda läger alltså.

Det som gör mig mest trött och ledsen i det hela (nu när jag inte längre ens orkar bli arg), är att media ivrigt späder på islamofobin, rädslan och fördomarna mot muslimer och att det därmed finns miljontals muslimer världen över som dagligen får möta fördomar och bära hundhuvudet för att de bekänner sig till en bespottad religion.

Irri.

Gud, jag känner mig så himla sur och irriterad mest hela tiden. Mungiporna strävar nedåt, jag känner hur minsta småsak får mig att bara vilja gråta - eller ännu hellre skrika rakt ut.

I vanliga fall tar mitt analytiska jag över och jag vrider och vänder på min situation för att komma fram till varför jag har det sinnestillstånd jag befinner mig i. Men denna gången konstaterar jag helt enkelt att jag är en människa, av det kvinnliga könet och att hela min kropp styrs av hormoner som sprutar ut till höger och vänster.

Ja. PMS. Kan inte vara annat.

Och så plötsligt fascineras jag över att jag har blivit en av de där brudarna som bloggar om min menscykel. Hur fan gick det här till?

En doft av Egypten.

Jag har verkligen skurit ner på vattenpiperökandet. Förut rökte jag shisha (mer eller mindre) varje dag, men efter eviga förkylningar med skitjobbig hosta, har jag börjat röka mer och mer sällan. Är inte ens sugen längre.

Men idag fick jag ett ryck och skurade shishan ren (ni kan inte ana hur mycket äckligt guck som fastnar i den - vilket så klart får mig att reflektera över hur mycket sådant som hamnar i lungorna), och röker nu en god pipa med frukttobak. Det är mysigt att röka shisha ibland.

Tänk när jag bodde i Egypten, då rökte vi shisha på café i princip varje dag. Att sitta ute i kvällsbrisen med en kopp ahwa och en äppleshihsa och kolla på folk är helt underbart. Eller en eftermiddagsshisha i solen på caféet vid havet, det är grejer det!

Ni kanske undrar vad som händer med Egypten och hur det kommer sig att jag inte skriver lika mycket om Egypten som förut? Sanningen är att livet i Sverige snurrar på i 130 hela tiden och att tankarna visst finns där mest hela tiden, men att de oftast stannar vid just en tanke. Visst finns längtan och saknaden kvar, och ibland värker det i hela kroppen av längtan efter att flytta ner igen. Samtidigt har jag och min man gjort ett aktivt val - vi bor i Sverige nu, ska så göra i åtminstone några år och då måste vi försöka fokusera på livet här.

Idag tänkte jag på hur det var för ett år sedan. Då var jag i Sverige och jobbade på skolan, Hossam var i Hurghada och jobbade med dykning, vi väntade på besked från Migrationsverket och på att få träffas igen under påsken. Jag minns hur fruktansvärt jobbigt det var att leva i ständig ovisshet och med en klump i magen av saknad hela tiden. Varje dag för mig är en blessing, jag är så fantastiskt glad över att få vakna upp bredvid min habibi varje morgon, att få känna hans armar om mig och att få titta djupt i hans otroligt vackra ögon. Lycka!

Vi planerar nästa Egyptenresa till september och jag ser fram emot att få fira slutet av Ramadan + eid med familjen i Kairo. Hossam åker förhoppningsvis ner en månad före mig, så att han får gott om tid att umgås med de sina innan jag kommer dit och vill aktivera mig hela tiden. Jag hoppas att den resan blir av så som vi önskar, och att vi kommer att ha råd att genomföra den då. Vi tänker att det är så här det ska vara den närmaste tiden: Sverige som bas och så åker vi ner till Egypten så ofta vi kan. Kanske blir det en gång om året, det beror på semestrar och ekonomi så klart. Det känns helt okej faktiskt, speciellt nu med tanke på att jag äntligen har ett jobb som jag trivs med och att vi förhoppningsvis ska flytta till en större lägenhet snart. Nu önskar jag bara att det ska ordna sig med jobb för maken med, så vi får någon ordning på finanserna.

Blubblubb.

Crazy people.

Imorgon ska jag på utbildning i ADAD, som är en metod för drogvaneundersökning typ. Kul att få en utbildning av jobbet, för oavsett var jag jobbar har jag ju alltid den kunskapen med mig sedan. Kursen är tre dagar, varav den sista dagen infaller på min TRETTIOårsdag. Blöblöblö.

Vi ska byta lägenhet förresten. Om hyresvärden säger ja förstås, vilket de borde säga. Fast en skum grej som hände häromdagen var när en konstig snubbe var här och kollade på vår lägenhet. Han var uppenbart psykiskt störd, det hörde jag redan i telefon när han ringde på annonsen (han frågade både om jag hade comviq, om han fick ringa på min hemtelefon, hur gammal jag är och om jag är student, om man ser in i lägenheten från grannens fönster, samt sjuttioelva andra frågor - utan att knappt lyssna på mina svar). När han väl kom hit stod han mest i fönstret och kollade in grannarna, gjorde märkliga rörelser med ögonen (nästan som att han försökte se in i sin egen hjärna), och berättade att han inte bryr sig som skåp eller vindsförråd eftersom han inte har några saker. Till Hossam sa han att han inte vill att grannarna ska se honom när han äter frukost.

Hur som helst så skickade jag ett sms till honom igår och skrev att vi bestämt oss för att byta med någon annan och önskade honom lycka till med lägenhetsjakten.

Svaret löd typ:

"Lycka till ni med. Förresten er pyttelilla toalett och kassa tvättstuga med bara en maskin (trasig) skrämde vettet ur mig."

Jäjä, you don't want us either, jag förstår. Och gissa om jag var sugen på att skriva tillbaka att det dessutom spökar i lägenheten och att alla grannar har nycklar till varandra. Ha!

Fredagskväll innebär nya äventyr!

Fantastiskt härligt att ha sovmorgon, även om jag inte lyckades sova längre än till nio. Jag har aldrig varit en morgonpigg person och att ha ett jobb som kräver att jag går upp klockan sex på morgonen är egentligen inte my cup of tea. Men i och med mitt nya jobb så kommer jag ha en del kvällpass, vilket innebär sovmorgon!

Idag jobbar jag min första kväll - klockan 16 till midnatt. Vi ska ut på fältet, så jag räknar med att spana in kommunens fritidsgårdar, lokala McDonalds och andra spännande saker. Känns lite nervöst, men min kollega som jag ska jobba kvällarna med, har lång erfarenhet av fältjobb. Ska bli kul!

Förövrigt är jag sjukt frusterar/irriterad/whatever, och till och med min kompis häromdagen noterade att jag är hemskt passivt aggressiv. Vet inte riktigt vad det är med mig. En stor del är nog att jag just nu är sjukt less och fed up på vår lägenhet. Den är stökig, jag orkar inte städa och det är bara katastrof här hemma. Måste verkligen flytta snart!

Jacket.

Allt är bra men jag är TRÖTT. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag är ny på jobbet osv. Orkar inte ens skriva om det, knappt tänka på det. Imorgon ska jag och min kollega åka iväg och köpa röda jackor - Fältanknuten socialsekreterare står det på dem. Najs.

Hur kan man sova så här?

Oljud.

Jävla kylskåp som låter som en ångvält kombinerat med ett kärnkraftverk (föreställer mig att den kombinationen låter hiskeligt illa!). Dessutom jamar katten som om hon övar inför en operett, och kombinationen av dessa två ljud får mitt trötta lilla huvud att önska att det fanns en stor sandåda här att gömma sig i.

Help!

Dag ett avklarad.

Så har jag överlevt min första dag på nya jobbet, trots att jag var som en zombie när jag vaknade i morse. Hade väldigt svårt att sova igår, en blandning mellan vanliga väntpådygnetochkanintesovaförattdetärsöndag-sjukan, kraftigt ackompanjerad av nyttjobb-nerver.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag känner mig varmt välkommen på jobbet, att mina kollegor verkar vara sociala och trevliga, att mitt kontor är svinlitet och att jag dessutom delar det med en annan tjej - som grädde på moset sitter jag med ryggen mot dörren och det är något jag avskyr. Vet inte vad det är med mig och detta behov av att ha ryggen mot väggen alltså. Och med tanke på att rummet är så himla litet är det nog inte möjligt att möblera om. Jag kommer förhoppningsvis vara på språng en del och jag och min kollega jobbar dessutom på olika scheman, så det löser sig nog.

Idag har jag fått en rundvandring i huset, hälsar på sisådär en miljon människor (känns det som), förgäves försökt komma ihåg några namn åtminstone, har spanat in var alla brandsläckare och brandfiltar finns, blivit upplyst att om jag tappar bort min nyckel får jag pröjsa trehundra spänn, samt tjuvåkt på bussen hem då mitt månadskort inte täcker färd utanför Göteborg och jag inte ska köpa ett nytt förrän på söndag. Ack och ve.

Jobbet verkar spännande: en del består av myndighetsutövning a la förhandsbedömningar och yttranden, en annan del blir nog att delta i en del möten, jobba med brottsförebyggandeprogram (så småningom), och slutligen att vara ute på fältet sex kvällar per månad. Det sistnämnda känns både roligt, läskigt och spännande, och bara tanken på mitt första fältpass på fredagkväll genererar en del nervositet. Hur närmar man sig ungdomar i grupp liksom?